Jag träffade hennes man förra veckan och han berättade något rörande. Vi pratade om sorgen efter en älskad familjemedlem och han berättade om hur han efter ett och ett halv år lite smått börjat kliva ut ur sorgebubblan. Han berättade om ett viktigt ögonblick när det gällde att gå vidare. En av blommorna i deras hem mådde inte alls bra och han funderade på hur han skulle göra för att få den att överleva, på hur Barbro skulle gjort. Sedan slog det honom att han ju kunde slänga den. Det är ju han som bestämmer nu. Känslan av frigörelse, tänker jag, måste ha varit stark men så klart också sorglig.
Jag har tänkt mycket på det där sedan vi möttes. Hur lever jag mitt liv nu med Gustav sittande på min axel som tycker och tänker saker? I vilken utsträckning låter jag sorgen och minnet efter lilla G styra min vardag. Oftast tycker jag att det är en alldeles lagom balans mellan hur han hade velat att jag gjorde och vad jag vill göra. Det går kanske inte att jämföra med en livskamrat som man delat livet med under 40 år men det mesta jag gör, gör jag med Gustav i tanken. Jag vill att han ska vara stolt över mitt liv utan honom och jag vill inte att sorgen ska begränsa mig i allt jag gör. Det hade han inte velat.
Under nästan hela augusti har det blommat som sjutton i min trädgård och jag längtar till nästa vår då jag ska fixa det jag inte hunnit i sommar.
Gustavs luktärtor har blommat sedan slutet av juni
och håller nu på att blomma ut.
Dom vita sommarmalvorna har för flera
veckor sedan blommat ut.
Nu står dom kvar i väntan på att skördas på frön.
Blodtopparna, Solhattarna och Rödbladiga silveraxet
kommer att vara fina under ett par veckor till.
Där syrenhäcken inte ännu vuxit upp,
slängde jag ut tre påsar med
vallmo, ringblomma och blåklint.
Bara som en chansning.
Och det blev jättefint, verkligen.
Hela augusti har rabatten blommat!
(bilder på den misslyckade kryddrabatten, den ofärdiga stenläggningen och på den döda rabarbern, bjuder jag inte på idag.)
3 kommentarer:
Nä, varför ska vi se misslyckade trädgårdar och odlingar? Det har jag fullt av själv. Ge mig dina vackraste och underbaraste blommor! Kram
Anna. Vad fint du skriver om Gustavs plats i ditt liv. Och om Barbro.
Tänk ändå vilket avtryck människor kan göra, utan att göra anspråk på något alls.
Barbro skulle för övrigt tycka att din trädgård är fantastisk! Oavsett döda rabarber och misslyckad örtträdgård!
Dessutom jublar hon troligen att jag äntligen köpt ett par riktiga (och inte svarta!) vantar - som även råkar vara stans snyggaste!
Jättefint skrivet. Så fint, att Gustav sitter där på din axel. Jag tänker alltid på Barbro när jag går runt med min skottkärra, för så dyker hon alltid upp i mina tankar, med skottkärran, och ett stort gemytligt lugn.
Skicka en kommentar