Gravstenen.

För en dryg vecka sedan, i regn och rusk, valde Daniel, jag och Klara ut den sten vi vill ha på Gustavs grav. Det var inte lätt att känna igen stenarna vi valde i juni eftersom naturen förändrats sedan dess och dessutom var ljuset, på grund av vädret, helt annorlunda. Sedan ska storleken och passformen funka utöver färg och form och dessutom ska känslan vara den rätta. Inte lätt alltså. Men vi valde en fin sten som påminner om en Bautasten från Asterix. Med en vit, vacker rand som går snett över. På högkant ska den stå och en skylt i tenn tänker vi använda för att gravera in namnet.

Så idag skulle Rolf, en rar herre från Norrbyn, hjälpa oss att frakta stenar med traktorn. Vi fraktade några extra ifall vår första sten spricker när hålen till fundamentet ska borras. Det var vackert väder och stunden kändes lite högtidligt märklig på något sätt. Det var starkt och sorgligt att se stenen rullas ner från traktorskopan ner på släpvagnen.

Gustav var liksom där. Han suckade över morfars ivrighet och min flamsighet. Han skrattade åt morfar som blev som en liten pojke när han fick åka traktorskopan. Han gullade med Hugo och betraktade mormors trygga famn när hon bar lillebror. För en gångs skull tyckte han inte att Johan var ett dugg pinsam.

Gustav gillar stenen även om han tycker att vi gjort lite väl mycket väsen av projektet. Han gillar att vi är smarta och väljer billigt och vackert ifrån hans favvoplats. Han har undrat varför vi är så sega och har dröjt så länge med att fixa hans sten men fattar så klart eftersom han känner oss bättre än vi själva.