Bild tagen på Gustav när han förbereds för helkroppsstrålning.
En av de jobbigaste dagarna för mig som mamma.
Ledsenheten och oron i blicken gör så ont.
Proletärstjärnans sken
2 dagar sedan
söndag 13 december 2009
Deppig helg.
Det blev ingen julfest för oss igår. Plötsligt var jag bara ledsen och kunde inte sluta gråta. Får jobbiga bilder som bara inte går att skaka av sig. Inte heller tog jag mig iväg på 40-års firandet som var ikväll. Den är så oberäknelig, min gråt. Plötsligt kommer den bara och kan inte hejdas. Därför drar jag mig för att göra vissa saker. Jag försöker, och vill så gärna vara samma gamla glada roliga Anna men det går inte alltid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Kram på dig / Ulrika
Då var vi två ! Vi var på den stora tillställningen med koncerter på Sagateatern igår og plötsligt står "våran" barnhjärtläkare mitt på scenen..!
Jobbiga bilder från kritiska dagar på sjukhuset flimmrar förbi den inre blicken medan hög glad musik låter i örarna.. Kunne inte se på henne.. Det blev helt enkelt krock där och det vänte sig i magen och tårarna gick inte att hejda. Vi hälsade på henne i pausen, men jag hade ingen lyst att stanna kvar. Party-humöret var absolut borta. Tänk om man kunne radera dessa minnesbilder ? De är som en terror.
Varma starka kramar från en "medsöster" från andra sidan gatan..
Blir också ledsen av bilden. Våra barn får gå igenom så mycket smärtsamt, för kroppen och ännu mer för själen. Det är orättvist!
Känner igen detta med bilder i huvudet och gråt som bara kommer. Någon variant av Ptsd gissar jag.
När jag har möjlighet brukar jag promenera avskilt med musik i lurar som verkligen triggar den där gråten, försöker få den ur mig på ett kontrollerat sätt.
Man hämtar egen energi på olika sätt och kanske kan det variera över tid? Själv behöver jag lugn för att tanka mig själv, andra kanske gör det genom fester, umgänge? Det gäller att hitta sin egen väg.
Är imponerad över att du orkat så mycket som du gjort ändå!
För mig har det varit ett stort dilemma. Man vill ju ha sina kompisar kvar, men att orka träffa dem? Folk har ju förståelse för det där när det är akut och sedan kanske 6 månader efter, därefter tror jag att det är de riktiga vännerna som stannar?
Tycker mig läsa in attt ni ändå är på väg uppåt, efter en mardrömshöst? Ofta är det ju då eftertanken och känslorna kommer också.
Nu ska jag inte flumma mer!
Trevlig lucia på er!
Kram Anna
Tänker på dig/er ofta, man har faktiskt rätt att inte vara glad jämt efter vad ni gått igenom./Kerstin
Massor med kärlek och värme till dig, Anna!
Samuel tyckte att det var drygt att plocka lingonris inför julbasaren, men när han hörde att du ville ha lingonris sa han att han ångrade att han inte hade plockat mer. För dig skulle han kunna göra vad som helst!!
Kram från Susanne och Samuel
Usch... Den där strålningen vill jag bara glömma!
Och tack igen för voddler morsan! Nu ska jag bara lära mig så får jag lära dig sen när du har har råd med en bättre dator :D
Tänker på er. Ta hand om varann nu under julhelgerna. Bara var och minska alla måsten, det blir jul ändå och snart är den över. Vila, vila, vila och kanske en lugn promenad i snön..?
Kram från Isa (mamma till Evelina 01-04, ALL)
Skicka en kommentar