Plastgran.

Nu är granen klädd. En ful, gles plastig historia jag ärvde av min mormor när hon flyttade till demenshemmet och som jag lämnade till Daniel när vi skilde oss. Den är så äckligt jämn och perfekt och saknar all charm. Men det känns ändå skönt att slippa alla barr. Och att komma ihåg att vattna. Och alla småkryp som bor i den. Jag tycker ju trots allt att naturen ska stanna i naturen och inte komma på besök i radhusidyllen. Jag brukar bara ha granen mellan dagen före julafton och dagen efter nyårsdagen. Sen är jag less. Vi får se hur länge den får stå i år, nu när vi inte kunde bärga oss.

Men framför allt är jag glad att vi får klä granen tillsammans. Då får det gärna vara den fulaste granen i hela världen vi klär.