Aliens- Återkomsten.

Allt är väldigt overkligt som ni förstår. Som vanligt börjar jag ta kontroll över det som kan kontrolleras och börjar planera. Hela dagen har jag kämpat mot den strukturerade planerande sidan och försökt att bara vara i det som händer. Jag gråter till och från hela tiden och bryter samman ibland. Men det går. Bättre än vad jag anat.

Tumören är alltså tillbaka och den är arg. Någonstans i lymfkörteln har en liten ettrig jävla cell suttit och väntat, förberett sig för en attack. Så som den blivit behandlad, förstår man ju att den är ute efter hämnd. "This time it's war."  Det hade ju varit lättare om den kunnat ge sig på något som inte levde. Som inte var tolv år och den finaste av alla.

Tumören trycker på stora blodkärl som försörjer lungorna med syre och gör att Dodaj har svårt att andas. Med hjälp av syrgas går det bra men han tar dubbelt så många andetag som du och jag. Man har ger kortison och cytostatika för att tumören inte ska freaka loss totalt. Tanken är att den ska stanna upp samt växa långsammare. Men det kommer att gå fort och man talar om dagar.

Gustav är lugn. Ledsen förstås men inte alls rädd. Han kommer inte att ha det minsta ont och när det är dags, somnar han in lungt och skönt.