måndag 6 september 2010

Gravstenen.

För en dryg vecka sedan, i regn och rusk, valde Daniel, jag och Klara ut den sten vi vill ha på Gustavs grav. Det var inte lätt att känna igen stenarna vi valde i juni eftersom naturen förändrats sedan dess och dessutom var ljuset, på grund av vädret, helt annorlunda. Sedan ska storleken och passformen funka utöver färg och form och dessutom ska känslan vara den rätta. Inte lätt alltså. Men vi valde en fin sten som påminner om en Bautasten från Asterix. Med en vit, vacker rand som går snett över. På högkant ska den stå och en skylt i tenn tänker vi använda för att gravera in namnet.

Så idag skulle Rolf, en rar herre från Norrbyn, hjälpa oss att frakta stenar med traktorn. Vi fraktade några extra ifall vår första sten spricker när hålen till fundamentet ska borras. Det var vackert väder och stunden kändes lite högtidligt märklig på något sätt. Det var starkt och sorgligt att se stenen rullas ner från traktorskopan ner på släpvagnen.

Gustav var liksom där. Han suckade över morfars ivrighet och min flamsighet. Han skrattade åt morfar som blev som en liten pojke när han fick åka traktorskopan. Han gullade med Hugo och betraktade mormors trygga famn när hon bar lillebror. För en gångs skull tyckte han inte att Johan var ett dugg pinsam.

Gustav gillar stenen även om han tycker att vi gjort lite väl mycket väsen av projektet. Han gillar att vi är smarta och väljer billigt och vackert ifrån hans favvoplats. Han har undrat varför vi är så sega och har dröjt så länge med att fixa hans sten men fattar så klart eftersom han känner oss bättre än vi själva.








5 kommentarer:

Singelmamman sa...

Å så sorgset och skönt kanske? Att hitat stenen. Din berättelse är så fin, om hur Gustav finns med er. Och så tror jag också att det är. Att han är med er. Kram

anna-en ängel i himlen, en på jorden sa...

Vi har också stenprojektet kvar.
Jag tror stenen ni valt blir jättefin.
Om jag kan säga så om en gravsten, men det var det enda jag kom på, jag hoppas vi själv hittar en riktig Lovasten sedan.
Kram

Veronica Lundgren sa...

Så fin sten och så fint så fint samarbete er emellan. Klart Gustav var där och övervaktade allt. Jag tänker på er och mest på dig som mamma och sänder varma kramar fast vi inte känner varann.

EvaP sa...

Det är märkligt.

Jag har följt din blogg och läste om Gustav - inte en enda gång grät jag. Berörd blev jag, men inga tårar på utsidan.

I dag läser jag om bestyren kring gravstenen och jag ler för det ser fint ut. Tills jag får se bilden längst ner där Gustas morfar sliter med gravstenen på flaket. Då gråter jag över det att en morfar måste kämpa med en gravsten för sitt barnbarn.

Förstå mig rätt. Det är fint med stenen, den som ligger närmast kameran ser ut som en sten jag själv skulle vilja ha. Jag kände mer hur kanske morfar kände sig - att slita på en gravsten som ska till barnbarnets grav.

Jag hoppas att du fortsätter skriva så att jag får följa dig lite till.

Anna sa...

Eva P: Du tänker helt rätt. Det var väldigt starkt och känslosamt för morfar. Ingen ska behöva göra det vi gjorde den dagen. Och det vi gjort det senaste året... Kul att du läser fortfarande.