onsdag 30 juni 2010

Läslust.

I vanliga fall läser jag mycket. Men sedan Gustav blev sjuk har jag inte kunnat koncentrera mig. När tror ni att jag ska komma igenom bokhögen jag samlat på mig under året?

tisdag 29 juni 2010

Renovering.

När jag var liten köpte mina föräldrar en stuga vid havet, fyra mil söder om Umeå. Det var en liten skruttstuga där dom i stort sett fick tillbaka kostnaden i form av pant som de tidigare ägarna lämnat kvar.

Dom har under trettio år byggt ut, byggt altaner, lagt nästan obehagligt mycket gräsmatta, byggt en gäststuga med toalett eftersom det förr bara fanns utedass och för några år sedan byggde de en ny stuga på platsen där lillstugan stod, gav den till mig och Henrik (förutom vardagsrummet som inte gick att flytta på) och har sedan dess väntat på att vi skulle renovera. Många faktorer har bidragit till att vi, eller snarare jag, först nu fått ur tummen.

Äntligen ska tomtens skamfläck bort. Ett sovrum, hall och kök på 40 kvm ska renoveras. Idag har vi burit möbler, rivit tapeter, tvättat och grundmålat taken och panelen medan mormor har tagit hand om Hugo och Henke och Linn tog Klara och Tilde till stranden. Pappa har med största precision flyttat panel och till min stora förvåning utnämnde han och Johan unisont skruvdragaren till den absolut bästa uppfinningen. Fast jag vet att pappa egentligen tycker att det är vattenpasset. Själv måste jag nog erkänna att jag röstar på mobiltelefonen (det vet ju alla som känner mig) fast jag vet att jag egentligen borde svara röntgenapparaten eller något annat livsviktigt.

Så här såg det ut idag (förutom att även jag jobbade väldigt hårt men det är ju inte någon som verkar vilja fota mig.)

Johan täcker golvet fast vi ändå ska byta det. 
Det gäller att vara noggrann när man jobbar med Hasse.

Här ser man hur tapeterna sett ut under min uppväxt, 
det skönt gröna på sjuttiotalet och det ljusblåblommiga 
under åttio- och nittitalet. Här var dörren till 
vardagsrummet och snart är den igenbyggd på riktigt.

Byggare Bob med nästan inbyggt vattenpass.

 Panelen kommer att få vara kvar på tre av väggarna
och målas ljust grå. Tak blir vitt och tapeter har
vi ännu inte valt.

Fortsättning följer...

måndag 28 juni 2010

Älska Podradio!

Idag har jag lyssnat på Eva Dahlgrens sommarprat. Hon är helt fantastisk och hennes sommarprat var så klokt och vackert. Lyssna du också. Fast gör det i radions arkiv så får du höra alla låtar i sin helhet.

söndag 27 juni 2010

Bröllopet.

Ett bröllop så långt ifrån Prinsessbröllopet man kan komma. Det var vackert och bruden var vacker som en prinsessa men här fanns inga märkliga låtsasmänniskor med lustiga diadem och svulstiga klänningar. Brudens far höll tal som slog Kungens med hästlängder. Dagen var vacker, personlig och inte det minsta stel. Vi hade en fin dag. Maten var god, festlokalen vackert smyckad, vi hade trevliga bordsgrannar och festen var jättekul! Jag fick höra en massa intressanta livsöden och gjorde många fina bekantskaper.

Kyssen!

Lång väntan på brudparet efter vigseln.
Det är tur att jag hittat ett par skor som är
 exakt likadana som dom jag hade
kvällen jag träffade Johan
som jag kan titta på och få härliga minnen.

Brudparet anländer till festen.

Kärlek framför raggarbilen som körde brudparet.


Johan fick äran att spela lite med sitt gamla band

och även sjunga lite...

Fast det lät bättre när brudgummen sjöng...

Idag mår jag mycket bättre än vad jag förtjänar men har varit trött och skakig hela dagen. Renoveringen av lillstugan är påbörjad, Hugo går mest hela tiden och Klara har äntligen kommit hem!

lördag 26 juni 2010

Inte alls stressad och nervös...

Idag ska vi på bröllop. 

Det är viktigt att i alla fall paketet blir fint när man inte känner brudparet och är jättenervös.

fredag 25 juni 2010


Sommarcirklar i Midsommartid.





En fin dag önskar jag er!

torsdag 24 juni 2010

Sjukskriven.

I dag ska jag till min läkare. Besöken där går numera ut på att prata om vidare sjukskrivning eller ej.

Enligt försäkringskassans regler är det först efter 6 månader man måste se till arbetsförmågan på hela arbetsmarknaden. Dessförinnan tar man enbart hänsyn till arbetsförmågan på den arbetsplats man hade när man blev sjukskriven. I mitt fall har det gått 6 månader den 15 augusti.

Att jag inte kan återgå till mitt gamla jobb i dagsläget är det ingen som ifrågasätter. Sömnrubbningar, stor trötthet, koncentrationssvårigheter och extrem känslighet för ljud och stress är några av mina symptom och med dessa är jobbet som lärare högst olämpligt. Att dessutom arbeta på Gustavs skola förvärrar saken ytterligare. I mitt fall bedöms det inte som främjande att ännu återgå till arbetet som det annars brukar vara vanligt att man resonerar. Att vara sjukskriven är ju inte alltid det bästa för ett tillfrisknande. Sjuk känns ju märkligt att kalla mitt tillstånd även om det ibland gör ondare än ryggskott att sörja.

Jag kommer inte att jobba på skolan nästa år heller. Jag vill vara mammaledig med Hugo och jag har dessutom kommit in på en kurs jag velat gå sedan jag hörde talas om den i februari. I september ska jag börja på en skrivarkurs på en folkhögskola utanför Skellefteå! På Medlefors folkhögskola går en distanskurs som heter Skriv för hälsa där man träffas vid tre tillfällen under året och gör resten via nätet. Kursen var som gjord för mig och jag längtar jättemycket. Det är fint att ha roliga saker att se fram emot.

Andra saker jag ser fram emot:

Att Hugo ska börja gå på riktigt.

Bröllop på lördag.

Att Klara ska komma hem från semestern.

Att min trädgård ska börja blomma.

Att börja renovera i lillstugan.

Urkult i Augusti.

onsdag 23 juni 2010

Graven.

När vi varit borta har jag längtat till graven.

Väl hemma ville jag inte åka dit.

Det är så vansinnigt jobbigt att ens nudda vid tanken på att jag begravt mitt barn, att hans aska ligger nedgrävd i jorden. Att jag planterat blommor och gjort fint vid mitt barns grav är helt absurt, det är knappt att jag ens förstår det. Ofta går det lätt att inte vara allt för ledsen men att se graven med Gustavs namn på gör ont. Så ont, så ont.

Det är väldigt vackert där. Flera personer har varit och lämnat saker och mamma och pappa plockar ofta nytt blåbärsris och sätter i vasen där. Gullvivorna blommar vackert och det är fint att se dom att tänka på att Gustav dagen före han dog såg gullvivor på tv:n och sa att Det där är en fin blomma. Jonnas och Noahs nallar står och vakar över Gustav och har blivit regnade på så dom såg rätt ledsna ut idag. Jag hängde en glasängel på korset och Hugo åt en banan.

Jag grät och grät och det var så extra sorgligt att vara där idag. Jag ser mig som vanligt omkring och undrar var han är. Jag tänker att han känner min sorg och blir arg över att jag är ledsen, ledsen över att jag är ledsen. Det är skönare att glädjas över andra saker för då vet jag att Gustav är nöjd. Fast jag vet att han förstår att jag måste få vara ledsen också.

Jag vill inte ha en grav. Jag vill inte att Gustav ska vara död. Jag vill skratta med honom och kramas med honom.

Det känns som att jag gått in i en ny fas. Sorgebubblan jag befunnit mig i har öppnat sig lite mer och jag står med ena foten utanför. Det är inte längre så att jag bearbetar och sörjer året av sjukdom. Jag har börjat sörja mitt döda barn. Jag är mer ledsen och saknaden gör ondare. Fast på ett märkligt sätt känns det inte lika tungt att bära. Jag har fortfarande lite svårt med minnet och med koncentrationen men det är inte riktigt lika trögt i tankarna längre.

Hemma!

Vi kom hem tre i natt. Hugo sov hela tiden mellan åtta och tre och sov sedan vidare i sin säng till sju. Vilken kille, va? Den här fina skylten väntade på oss. Jag har mina misstankar om vem som knåpat ihop den men kan ju inte vara helt säker... Hur som helst är den väldigt fin!

På morgonen bjöd grannarna på frukosttillbehör och födelsedagssång för Hugo. Titta vad han fick av Elma, en MiniUssa!



En lillebror till LillUssa som Gustav fick av Elma 
när han var som sjukast och som han ville 
att hon skulle få efter honom.

Nu ska jag sova lite medan Hugo sover. Känner mig väldigt trött efter resan inatt.

tisdag 22 juni 2010

Vi fortsätter med filmtemat.

Det här filmades av Klara i början på februari 2009, alltså nästan exakt ett år före han dog. Johan och Gustav hade precis kommit igång med att spela tillsammans när han blev sjuk. Vi hade just köpt filmkameran då så det finns inte många filmer på friska Gustav tyvärr.

video

måndag 21 juni 2010

Tada!

video

söndag 20 juni 2010

You Tube.

Gustav finns inte på You Tube, vad jag vet. Men här är en film från januari 2009, en månad före han läggs in. Vi åker skidor på Buberget i Vindeln med Arvid och Per, våra slalomkompisar. Klippet är till Hanna och hennes son...

video

Fotbollssorg.


Alvin, Annika och Henris son som är lika gammal som Klara, har spelat fotboll hela helgen i Aroscupen och jag har upptäckt att fotboll faktiskt kan vara rätt kul att titta på. Jag har också upptäckt hur sorgligt det kan vara med barn som är jämngamla med Gustav.

Hugo kröp idag fram till en pojke i tolvårsåldern, på samma sätt som han skulle ha gjort om det hade varit Gustav som satt och tittade på matchen. Han tittade storögt på den fina pojken och klappade honom på benet. Pojken vände sig om och log. Minns Hugo sin bror? Saknar han honom? Var det så att han kände igen något i storleken och värmen? Dom kommunicerade lite och jag önskade innerligt att det hade varit Gustav. Jag önskade att Gustav var med och lyfte upp sin lillebror i luften. Att det var Gustav som stolt visade upp sin lilla bror. Det var svårt att inte gråta där på sidan av planen när Alvin och laget spelade som bäst.

Styrketräning.

video

lördag 19 juni 2010

I drömmarna, del 2.

Jag har varit klistrad framför tv:n sedan tre idag.
Snacka om verklighetsflykt.
Godnatt.

fredag 18 juni 2010

I drömmarna.

Idag sov jag samtidigt med Hugo och återigen drömde jag att jag var ledsen. Inte bara ledsen utan hysterisk, förtvivlad och helt utom mig av sorg.

Det har hänt många gånger sedan Gustav dog. Förmodligen måste jag drömma så för att orka. Nånstans måste sorgen få ta stor plats och i mitt fall är det i drömmarna.

torsdag 17 juni 2010

Om ni undrar...

...så är vi i Västerås nu.

Och Hugo tog flera steg idag, stannade upp, tittade på oss och skrattade. Vi får se hur många han tar imorgon.

Andra skriver om sorg. Del 2.

"Jag såg i dina ögon när "allt kom över dig", det var verkligen som om världen stannade upp för några sekunder och att allt, därefter, gick siraps-trögt en stund. Jag såg det, fast jag vet inte vad som skulle ha varit en bra kommentar till det, den sorgen möter man nog bäst själv."

Brev från en vän.

Precis så känns det ibland och jag har inte kunnat sätta ord på det själv. Siraps- trögt i sorgebubblan man helt utan förvarning ibland befinner sig i.



onsdag 16 juni 2010

Tilly saknar sin vän.


Här kan ni läsa ännu en fin dikt 
skriven av en klasskompis till lilla G.


tisdag 15 juni 2010

Kunde inte sagt det bättre själv, del 1.


 

Årjäng.

Johans familj bor utspridda liksom i en trekant i Värmland, nära den Norska gränsen. I Koppom, Arvika och Årjäng. Runtom i trakten finns enorma köpcentra som i byggts upp för att Norrmännen ska kunna handla billigt. Kattmat, läsk och tobak i massor ser man hur de lägger upp på kassabanden.

Nu är vi i Årjäng och här är det vackert. 
Tycker jag.






Fast det här är vad Johan ser:




Typ.

måndag 14 juni 2010

Klungan!

Jag vill tipsa om något roligt, roligt utöver det vanliga. Ikväll på SVT2, 21.30 visas "Ingen bor i skogen", av och med Klungan. Förväntningarna är skyhöga efter att Gösta Ekman sagt att Klungan är det roligaste inom svensk humor sedan Hasse och Tage. Delar av Klungan ligger bakom det hysteriskt roliga radioprogrammet "Mammas nya kille" och de underbara barnprogrammen "Dafo" och "Häxan surtant".

Kuriosa: Jag gick med Olof Wretling (Katla) på balen. Han var superstilig men blev för full och var tvungen att gå hem och tur var det får då fick jag hångla med min favoritkille.

4 månader.

4 månader utan Gustav idag och det känns som förra månaden, som att han varit borta en evighet eller en sekund. Ibland är han starkt närvarande och ibland inte. Hemma är han mer närvarande eftersom vi pratar om honom ofta, här är det ingen som säger något. Inget alls.

Jag har alltid med mig Råttan Roger när jag reser. Kanske för att ha en bit av Gustav med mig. För er som inte läst Gustavs blogg kan jag berätta att Hans och Roger var två små filurer som gjorde en massa tokigheter och som följde Gustav var han gick.


Hugo sover gott här bredvid mig med Råttan Roger på axeln.

Lite om mig.

En kommentar fick mig att fundera.

I bloggens värld är man fri att berätta det man vill. Jag väljer att berätta om mitt liv sett ur mitt perspektiv. Jag visar upp det fina i mitt hem och jag visar upp valda delar av det fula. Jag berättar om min sorg men även om min lycka. Jag berättar om när livet är tungt och när livet känns lättare.

Jag har ett bra liv nu.

Den meningen har jag lärt mig att våga säga tack vare min vän som arbetat med cancersjuka och som träffat familjer som mist sina barn. För jag har ett bra liv. Med Hugo, Klara, Johan, min familj och mina vänner. Med mitt hus och min trädgård och mina pyssel, tv-serier och mina böcker. Men jag har också den stora sorgen. Och inte bara sorgen efter Gustav.

Jag har inte alltid haft ett bra liv. Och det vet dom som känner mig. Merparten av mina bloggläsare känner mig utifrån bloggen och det är en sida och en del av mitt liv jag väljer att visa upp. Därför är det ibland provocerande när människor som inte känner mig väljer att skriva kommentarer som är helt missriktade. Ibland har jag valt att ryta ifrån, ibland har jag valt att ignorera. Jag vet hur lätt det är att tycka och tänka om andra och hur svårt det kan vara att hålla igen när man vill tycka om saker man egentligen inte har att göra med. Fast det är samtidigt intressant när det blir lite spänningar och jag tycker på ett sätt om att bli ifrågasatt. Jag får ju tänka till lite då.

Jag bodde mina första månader på barnhem och hade väldigt tur som hamnade hos den familj jag nu bor hos, speciellt med tanke på vem som valde mina riktiga föräldrar. Tur säger jag nu eftersom dom är helt fantastiska, mina föräldrar, men vi har verkligen inte haft ett enkelt liv. Fast det är en lång historia jag inte tänker skriva om här.

Under mina sena tonår hade jag under många år ätstörningar. Jag bantade, tränade och kräktes om vart annat och ångesten var ständigt närvarande. Utan min vän Annika skulle jag nog inte sitta här idag.

Under en resa i Sydafrika jag gjorde med Färnebo Folkhögskola, var jag med om ett otäckt rån med fem män och knivar. Det skulle senare leda till en posttraumatisk stressreaktion. När jag och Daniel var nyskilda, pluggade jag heltid och arbetade extra på Åhlens ungefär 30 %. Detta tillsammans med mitt PTSS gjorde att jag fick en utmattningsdeppression och var sjukskriven i nästan två år. Gustav och Klara var små då och jag hade väldigt svårt att klara vardagens praktiska göromål, hade ingen sjukpenning utan fick försörjningsstöd samtidigt som jag skulle betala av min skuld till CSN.

Jag hade precis börjat jobba efter min deppression. Det var mitt första lärarjobb och jag trivdes mer än bra då jag fick svåra ryggsmärtor och känslebortfall i höger ben. I mer än ett halvår gjordes en utredning och till slut visade magnetröntgen på ett diskbråck mellan de två nedersta ryggkotorna.

Jag jobbade halvtid på starka värktabletter trots att jag egentligen inte orkade, för att jag älskade mitt jobb och inte heller nu hade jag sjukpenning utan fick försörjningsstöd utöver min halvtidslön. Jag levde som ensamstående i en fantastiskt härlig distansrelation med en kille som bodde i Stockholm men vardagen klarade jag själv med två rätt små barn.

Åren som föjde var ofta rätt kaotiska med en älskad farfar som dog, vacker kärlek på distans som tog slut, cadillackrocken och ett stressigt arbete. Jag hade precis flyttat in i mitt radhus och avslutat en vidrig relation när jag träffade Johan. Det var som att hitta hem.

Jag hade äntligen en stadig ekonomi, ett fint boende, lyckliga barn och kärleken. Då blev Gustav sjuk. Och inte ens en barnförsäkring hade vi på honom... Som lärare på en liten friskola är man inte direkt överbetald och Johans jobb som personlig assistent gör väl inte direkt att vi kan göra några stora ekonomiska utsvävningar. Men vi klarar oss bra, väldigt bra nu, trots att båda har ungefär 80 procent av lönen...

Det är ju inte annat än man tänker att någon högre makt vill mig illa eller att jag gjort något vidrigt i ett tidigare liv. Jag funderar rätt ofta på vad det är som inte gör mig bitter. För jag är inte bitter. Jag är glad över det jag har. Jag känner mig trots allt lyckligt lottad och vet att jag ofta sprider glädje omkring mig. Jag har så klart deppiga stunder men dom tar inte över. Jag gråter utan tårar när jag är bland folk och gråter med tårar när jag är ensam.

Jag har alltid varit aktiv i ideella föreningar. Jag har fixat stödkonserter för Afrikagrupperna, demonstrerat för  och emot allt som är värt att demonstrera för. Jag har gömt flyktingar och smugglat in en födande kvinna på Karolinska som hotas av utvisning. Jag köpte inga franska viner under bojkotten på nittiotalet och köper fortfarande inte varor från Nestlé. Jag lämnar med jämna mellanrum pengar till dom som behöver dom bättre än jag. Jag handlar ofta ekologiskt och närproducerat i stor utsträckning och sopsorterar typ allt. Jag har valt att inte ha reklam i den här bloggen eftersom jag ogillar reklamens budskap. Dessutom är det fult. Jag vill tro på att man tillsammans kan skapa en bättre värld även om det låter naivt i ett bittert öra. Jag vill tro att de pengar man skänker till välgörenhet kommer fram. Jag väljer att se det som faktiskt spelar roll, inte det andra.

Jag har skickat gosedjur för mer än tusen kronor och virkat grodor till förbannelse. Och jag har sett lyckan i ett sjukt barns ögon när pengarna rullar in till Barncancerfonden. Det känns inte rättvist att bli kritiserad över reklamen jag gjorde i februari för att mina vänner startat Annas andrum där det nu finns dryga tjugotusen kronor som vi kommer att använda till en resa. Jag önskar bara att alla hade sådana vänner.

Så. Det var lite, bara lite om mig. Så ni som tror att jag glidit fram genom livet på ett bananskal eller räkmacka kan ju tänka om.

PS. Jag tipsar om Majblomman som ger stöd till barnen i mindre välbärgade familjer, därifrån kan man söka pengar till semester, läger och andra saker. Dit har jag också skänkt pengar. Och jag ringer det dyrare numret när jag röstar i Melodifestivalen.

DS. Jag snusar jämt och röker ibland. Dricker ofta vin och väger alldeles för mycket. Jag har ett välutvecklat databeroende och jag är dålig på att lyssna. En gång för någon månad sen slängde jag korvpapper på Coop-parkeringen. Jag handlar även fetaost från Euroshopper. Och jag svär som tusan, alldeles för mycket. Och vad Gustav trodde jag skulle döpa fisken Kurt till törs jag inte ens berätta. Och jag bråkar på Johan när han inte gör som jag vill, dvs jämt. Och jag är jättedålig på att svara på sms till många av mina vänner. Jag kan inte baka och kan bara laga mat efter recept. Och jag slänger trädgårdsavfallet i skogen där dom kommer att bygga nya hus om några år eftersom vi fortfarande inte fixat trädgårdskompost. Och så slog jag sönder Malins Stig Lindbergfat Berså förra veckan.

söndag 13 juni 2010

Mormor.

Mormor Anna föddes 1916 och växte upp i en by i Västerbottens inland. Hon var äldst av 12 syskon och hade redan flyttat hemifrån när de yngsta bröderna föddes. Hon tyckte alltid så synd om sin mamma, Thea som hade behövt föda så många barn.

Mormor började jobba som barnflicka i stan och sparade ihop till sin första symaskin, 25 kronor kostade den. När hon senare var barnflicka åt rektorn på folkhögskolan i Vindeln, kanske i början på trettiotalet, skulle kungen och drottningen, Sibylla, hertiginna av Västerbotten, komma på besök. Rektorn Fredrik Segerståhl var en kungahatare av rang och mormor såg fram emot besöket mer än någon annan. Till sin stora bestörtning fick varken hon eller rektorns fru träffa kungaparet utan såg spektaklet från fönstret, inlåsta på pigkammaren. Som sann royalist har hon berättat den här historien många gånger, inte med någon som helst glädje utan full av bitterhet.

Hon gifte sig med Morfar Sixten och dom fick tvillingarna Ulla och Gunilla. Under graviditeten visste hon inte att det var två bäbisar i magen utan fick veta det först efter att mamma kommit ut. "Fru Lindgren, det kommer en till." Oj, så sjåigt hon hade det med två bäbisar. Mormor hade hellre velat ha en Göran har hon avslöjat fler än en gång, fast jag vet att hon var stolt över sina vackra små tvillingflickor som senare blev Vindelns mest eftertraktade tjejer.

Mormor jobbade som hemmafru och hade alltid frukosten färdig till morfar när han kom hem vid elvatiden från jobbet, han jobbade som elektriker i slalombacken. Då fick man mannagrynsgröt och äggmackor med dillkaviar. Dillkaviar var gott hos mormor men äckligt hemma. Hon tog hand om mig ofta när mamma och pappa skulle jobba så att jag inte behövde vara på dagis. Hon var alltid snäll men mycket snålare än farfar. 25 öre per maskros fick jag en gång när gräsmattan var invarderad. Farfar skulle säkert betalt en krona.

1987 dog min morfar hastigt av Aortaaneurysm och mormor flyttade från Vindeln in till en lägenhet i Umeå. Oj, vad hon saknade huset med det stora trädgårdslandet där hon odlade potatis och morötter och massvis med luktärter. Samma år föddes min lillkusin Emma och mormor sa många gånger "Herren ger och herren tar". Hon var lite religiös i smyg och röstade på Alf Svensson, för att han var så stilig, fastän hon borde ha röstat på Centerpartiet, bonddotter som hon var. Bara för hennes skull jag gifte mig i kyrkan.

Det var mormor som lärde mig att sticka och virka och hon försörjde hela familjen med tjocksockar. Dom sista sockarna stickade hon till Gustav när han föddes. Då såg man att hon inte blivit sig själv,ojämna, tappade och vridna maskor på dom små raggisarna. Hon hade fått Altzheimers.

Det började med att hon inte klarade av spisen. Spisen som var hennes bästa vän i livet. Där hon bakade dom fantastiska skorporna hon passade som om dom vore bäbisar, där hon stekte dom bästa pannbiffarna med den godaste löken och där hon gjorde kåldolmarna jag aldrig började tycka om. Hon läste till och med tidningen på spisen för där fanns det bästa ljuset.

När Klara var bäbis och vi flyttat tillbaka till Umeå gick jag ofta hem till mormor och kokade havregrynsgröt till henne eftersom hon inte längre kunde. Hon ojade sig över att hon inte kunde sköta Klara så som hon skött mig och hon var så stolt när hon fick dra henne i vagnen.

När Klara var ett halvt år och MomNanna, som Gustav kallade henne, flyttade in på ett ålderdomshem var jag ofta där. Fortfarande var hon snäll och ganska pigg och det var mysigt att vara med henne. Hon hade dåligt minne och gjorde en del tokiga saker men hon kände igen oss och berättade mycket om sitt liv. Hon saknade morfar mer än någonsin då. Sedan blev hon tvungen att flytta till ett nytt ställe och allt blev förändrat. Hon blev sämre än någonsin och julen före millenieskiftet var den sista hon firade hemma med oss. Hon kallade mig för sax och trodde att mina barn var mammas barn. Att det inte längre var nittonhundratal kunde hon då rakt inte förstå och undrade vart världen var på väg.

Under åren som följde har jag väldigt sällan varit hos Mormor, det har varit alldeles för jobbigt. Man kan säga att jag sörjt och saknat henne sedan dess. Klara har varit där ofta med mamma som i perioder varit hos mormor varje dag men Gustav ville aldrig följa med.

Mormor fick träffa Hugo några gånger men hon har sedan några år tillbaka varit mer eller mindre okontaktbar. Sista gången jag träffade henne var för en vecka sedan, dagen före Hugos ettårsdag. Jag bad henne att hälsa till Gustav från mig och pussade henne på pannan och knyckte en näsgos. Hon var så liten, så liten.

Mormor Anna dog tidigt i morse, 94 år gammal. Nu hoppas jag att hon får kramas med morfar igen och att lär Gustav sticka hälsteg och tillsammans med honom bakar sina goda, goda skorpor som dom doppar i varm choklad med massor av smör på.

lördag 12 juni 2010

Halveringstid

I programmet Lantz i P4 som vi var med på intervjuar Annika Lantz författaren Göran Lundin. Dom pratar om Haiti och hon undrar hur lång halveringstiden är för empati. En månad svarar han. Under senvintern sms:ade vi som tusan femtilapp efter femtilapp till Röda korset, Rädda barnen och Läkare utan gränser. Var sms:ar ni era femtiolappar nu?

Halveringstiden på empati kan man också fundera på när det gäller Barncancerfondens insamlingar. Så klart är det lättare att bli berörd och skänka pengar när man är mitt i stormens öga och när någon man känner drabbas av cancermonstret. Dodaj fixar är ett fantastiskt exempel på människors vilja att ge. Just nu håller man som bäst på att köpa in nya tv-apparater, datorer och tv-spel till CAST. Administrationen har tagit tid men inom en snar framtid sitter allt där det ska.

Men det finns fler insamlingar till fonden. Det är viktigt att forskningen får mer pengar så att man kan finna bot mot elaka tumörer som tar livet av barn efter barn. På vårt senaste samtal med läkaren fick vi veta att man fortfarande inte hittat något nytt läkemedel mot tumören som tagit över Gustavs lymfsystem.

"Barncancerfondens uppgift är att samla in medel för att förebygga och bekämpa cancersjukdomar hos barn samt att arbeta för en bättre vård- och livssituation för cancerdrabbade barn och deras familjer."

Så står på deras hemsida. Här kan du hitta massor av insamlingar att skänka en tjuga eller mer till.

Jag tipsar om några:






fredag 11 juni 2010

En sorglig dag..

Det är väldigt skönt att jag inte var med på skolavslutningen idag. Ända sedan farfar dog för fem år sedan oväntat just på skolavslutningen har den dagen varit förknippad med sorg. Dessutom envisas dom med att sjunga en psalm vi hade på hans begravning. Jag har gråtit varje skolavslutning de senaste fem åren. Så det var väldigt skönt att slippa vara där idag även om det är vackert. Förra året på den här dagen var jag nyförlöst och i ett lyckans rus. Vi får väl se vad jag gör nästa år.

Här i Värmland har det regnat hela dagen och Hugo har börjat ta fler än bara ett och två steg. Det blir spännande att se hur han går imorgon. Gustav gick när han var nio månader och Klara före hon var elva månader så det är klart att jag hade höga förväntningar på lillBubblan. Men nu är han äntligen på g...

Och så gratulerar jag Daniel och Love som fyller år idag. Och Alex. Grattiskram till er!

torsdag 10 juni 2010

Lantz i P4

Jag har ju inte haft tid att blogga om helgen i Stockholm. Men det är tur att Annelie gjort det! Här.

Och kom ihåg att lyssna på Lantz i P4 imorgon 13.05. Riktigt bra program med asbra musik. Och vi var där och det var jättekul. Jag vill också jobba på radio!

Hela helgen var förresten jätterolig, helt underbar faktiskt.

Mysigt och gott men väldigt kallt.

onsdag 9 juni 2010

Värmland

Det är skönt när Hugo sover i bilen. 
All övrig tid i bilen är en plåga för honom...

Vi bor jättefint hos en av Johans fem bröder, 
Jonas och hans Lise. 
(Fast jag är jätterädd för deras fågel)
Imorgon tar lillebror studenten och 
då blir det massor av folk. 
19 vuxna och sju barn. 
Finns inte mycket tid att blogga eller ens tänka.

tisdag 8 juni 2010

Kalas!

Nu är vi i Bollnäs på hotell, halvvägs till Koppom i Värmland. Hugo sover och jag trixar lite med min nya telefon och Johan trixar med sin. Tänkte visa lite bilder från igår då vi firade Bubblan lite i förskott eftersom vi skulle åka idag. Idag har vi lite då och då sjungit Ja må han leva. Det är verkligen med stor känsla av sorg och lycka man sjunger  ja må han leva uti hundrade år. Tänk vad många gånger vi sjungit den för Gustav.





Det största paketet från Henrik och Linn. 
Det hade funkat bra även utan innehåll...

 ...fast inuti fanns en störtskön nalle 
som både kunde prata och sjunga.

Far och son fick en present tillsammans. 
En bok med barnvisor eftersom Johan inte kan 
några barnlåtar utan bara hittar på egna.

En jättegosig nalle från storasyster.

För ett år sedan...

...var vi inte så snygga.


Men ack, så lyckliga!






måndag 7 juni 2010

Hjälp!

 Jag är jättestressad.

Vi kom hem sent inatt, har firat Hugo en dag i förskott eftersom vi åker igen imorgon och nu packar och fixar vi för fullt. Vi ska till Värmland eftersom Johans yngsta bror tar studenten.

Ville bara säga hej och berätta att helgen var fantastisk!

torsdag 3 juni 2010

Bloggpaus.

Efter mötet idag åker jag till Stockholm med Annelie.

Det ska bli så härligt med god mat, vin, skratt och gråt och shopping.

Jag tar inte med mig datorn så vi ses på måndag.

Ha en fin helg!

onsdag 2 juni 2010

Åter till Q22, gamla Barn 3.

Imorgon ska vi till sjukhuset för ett avslutningssamtal. Jag, Daniel och Klara ska träffa kurator, sjuksköterskor och läkare. Det är skönt att avdelningen har flyttat till nya lokaler, det känns inte lika starkt att vara där nu tycker jag. Jag har sett fram emot det här mötet länge och har periodvis haft massor av frågor. Men nu är jag bara tom, kan inte komma på en enda.

Jag förbereder mig på att det kommer att vara sorgligt och jobbigt att prata om sjukdomstiden. Jag pratar oftast om den tiden på ett distanserat sätt för att inte bli för ledsen. Att prata om stunderna av oro, förtvivlan, ovisshet, rädsla och lidande är alldeles för jobbigt. Orkar knappt ens tänka på allt det jobbiga. Liksom sorgen får det sippra ut lite i taget.

 Idag träffade jag en av Gustavs bästa vänner. 
Här är en bild på dom två tillsammans ifrån skolavslutningen i ettan. 
Så små och söta dom var, Gurkan och Tofflan.

tisdag 1 juni 2010

Toker



Det är ett mysterium. Hur gör han med mössan?


















Jag kan hålla på hur länge som helst...