fredag 12 mars 2010

Om att berätta hur många barn man har....

Träffade en gammal bekant. Det visar sig att vi bor nära varandra med nästan årsgamla bäbisar och vi pratade om att vi båda bott i området i två år, om att jag köpte radhus med mina två barn och att jag sen träffade Johan och sen kom Hugo som satt i vagnen i landet mellan vakenhet och sömn.

Hans tjej hade också en kille på tolv och jag fick den självklara frågan (när man bor i ett område med fem skolor inom en km) vilken skola min grabb går i. Ehum. Han är... död...

Ja, vad ska man svara. Jag hade kunnat säga vilken skola och stanna där. Jag hade kunnat avstå från att säga något alls om mina stora barn för att undvika ämnet. Jag känner hur jag på nåt sätt måste förklara varför jag inte gråter exakt hela tiden och varför jag ler ett fånigt leende när jag säger att han varit sjuk i ett år i cancer och dött ganska nyss. Vi har inte pratat på väldigt många år och inte ens då pratade vi så mycket- han var alldeles för snygg för att jag skulle våga det då. Och här berättar jag om mitt döda barn. Situationen är väldigt märklig. Han reagerar fint och beklagar sorgen och säger de rätta sakerna. Och jag känner mig bara dum som ens tog upp det. Jag drar mig för att röra mig ute just för att sådana här möten uppstår, även om dom är trevliga. Jag lärde mig av min sjukgymnast att jag inte behöver titta på dom jag möter. Jag kan titta ner. Men jag tycker samtidigt om dessa möten med människor. Och jag är trevlig, det är liksom mitt signum. Så när jag inte ler och är tillmötesgående blir det sån enorm stor kontrast och jag blir ifrågasatt. Och det orkar jag inte med. Och sen är det ju också sån jag är och vill vara.

Jag är expert på att göra allt för att människor inte ska känna sig obekväma. Och nu är jag helt plötsligt bara genom att vara mig själv en sån som gör människor osäkra och nervösa.

18 kommentarer:

Anonym sa...

Hallå hallå , skit i andra å va dig själv!!

Ingen som inte gått genom det du har kan en föreställa sig vad det innebär, Kram /Kerstin

Singelmamman sa...

Det är absolut inte ditt problem över hur andra reagerar. Ta för sjutton plats och berätta om det är det som känns rätt just då. Och låt bli när det känns rätt, bara du gör det som är rätt för dig. Varför ska du be om ursäkt? Om jag frågar så får jag också ta svaret.

Natalie sa...

det är svårt, allt det där. jag läste den här boken av peter pohl, jag finns kvar hos er, som handlar om Anna som får cancer, och allt sånt, och den var jättebra. Det stod lixom hur mamman blev nervös efter Anna gått bort, för folk gick typ runt om det med Anna. kram på dig :)

Drömvillan 2009 sa...

Hej!
Fortsätt vara den du är, med dina tankar och dina känslor!
Låt folk tycka vad dom vill, varför skona dom från sanningen?
Du är stark, och jag beundrar dig att du delar med dig av dina tankar och känslor.
Varma kramar Anna

FutureHope sa...

Läser din blogg varje dag, men hinner/orkar inte alltid lämna ett avtryck. vill bara säga att du skriver så underbart befriande. Det är skönt att läsa. Ha det så bra det går. Kram

Annelie sa...

Vad skönt att få höra hur du gjort. Jag har, än, inte hamnat i den situationen men tänker ofta på hur jag kommer att göra då.

Anonym sa...

Hej! Tassa inte omkring utan svara eller berätta rakt på sakt. Alla människor reagerar olika på oväntade sanningar men du får låta var och en reagera på sitt eget sätt och ha förståelse för att inte alla kanske säger det rätta orden. En del kanske börjar gråta, en del ler förläget och en del klarar det galant. Det finns inget facit och alla reaktioner är normala.

Evelina sa...

En underbar dikt som skänker en lite tröst,jag fick själv den när vi miste vår fina flicka....

BREVET FRÅN HIMLEN TILL MIN ÄLSKADE MAMMA

Nu är jag här i himlen och tittar ner på dig,
jag vet och jag känner, hur du saknar mig.
Jag känner av din stora smärta,
som du för alltid har i ditt hjärta.

Jag kom ner till jorden ett litet tag,
detta var en skriven lag.
Min tid på jorden blev inte lång,
jag skulle tillbaka till himlen, nästan på en gång.

Ett lån till dig jag bara var,
och jag kunde inte så länge stanna kvar.
För jag var en gammal själ,
och detta kände du mamma, så väl.

Älskade mamma, när du känner en kärleksfull vind,
är det jag som smeker din tårfyllda kind.
När du känner saknad och sorg i ditt bröst,
är det jag som finns bredvid dig, och ger dig tröst.

När jag står vid din sida ibland,
känner jag vårt starka kärleksband.
Då längtar jag också efter dig,
precis så starkt som du längtar efter mig.

Men varje gång du stilla viskar mitt namn,
känn hur jag kärleksfullt tar dig i min famn.
Känn hur jag ger dig av all min styrka,
och vet att du är den mamman jag alltid ska dyrka.

Älskade mamma, jag ber dig, lev ditt liv fullt ut,
tills den dagen då ditt liv tar slut.
För då min älskade mamma och vän,
ska du och jag åter mötas igen.

Skriven av
Marie-anne Thörnström den 21-4-2003

mamma till Marcus 82-02

Stina sa...

Finaste Anna! Så klart att du ska fortsätta va precis så där härligt trevlig, rak, glad och ärlig som du alltid varit, de dagar du orkar. Precis som du ska tillåta dig att vara ledsen och ligga kvar i sängen eller låta bli att gå utanför dörren på hela dagen, då det känns bäst. Sluta inte va dig själv för du är en fantastiskt fin människa. Och om nån annan blir obekväm så är det ju faktiskt deras problem!

Hoppas ni blir friska snart allihopa! Tusen pussar och kramar!

Anonym sa...

Kjære Anna! Vær som du er, bry deg ikke om du gjør andre usikre og nervøse. Jeg tror at jo flere ganger du klarer å fortelle om at Gustav døde fra deg, jo lettere blir det sånn småningom og være til..
Men kjenner meg igjen i tankene dine. Da min eldste sønn ble operert for hjernetumor prøvde jeg også å skjerme andre for pinsamheter. Jeg ble en "verdensmester" i å trøste andre med at "Det går bra, det går bra!!"

Og samtidig er det litt terapi når du får fortelle om igjen, og om igjen om det som har hendt.

Jeg vil bare sende deg en stor kram og ønske deg og familien alt det beste framover.

Hilsen en norsk mamma som følger bloggen din hver dag.

mammanonna sa...

Anna!
Jag läser alla inlägg du skriver och vil så gärna skriva kommantarer varje gång - men det är svårt! Jag känner igen mig i så mycket, även om vi är på en annan nivå. I natt tänkte jag på dig och Gustav och det du skrev häromdan att du upptäckt att det gått flera minuter utan att du tänkt på honom. De korta stunder som du inte medvetet tänker på Gustav (för i dina tankar finns han ju alltid!)så ska du veta att det finns andra som tänker på honom! Varma hälsningar från Johanna (som aldrig träffat vare sig dig eller Gustav, men som hängt med hela resan och saknar Gustav ändå)

Kirsten sa...

Oj vad jag känner igen mig och känner med dig i detta, Anna ! När vi har varit och kollat på hus, har mäklaren typisk registrerat "jaha ni har ett barn, så ni behöver ett barnrum då" och sett på Noah. Ibland har vi svarat "Egentligen har vi två, men den ena har dött. Så vi behöver bara ett barnrum ja." Då ser mäklaren mycket förskräckt ut ! Andra gånger har vi inte svarat alls. Känns inte bra att svara ja, till att vi bara har ett barn. För vi är ju faktisk fortfarande föräldrar till båda två ! Det ändrar döden inte på. -Även om det nu står "Till X´s dödsbo" istället för "vårdnadshavare" på breven från lanstinget.. :( Det är inte så lätt detta Anna. Men vi är flera i samma (gungande) båt ! För egen del kan jag säga, att det är inte bara detta att ta hensyn, som gör om man berätter eller inte. Det kan vara så, att man faktisk VILL säga som det är, när man träffar någon För att det annars käns fel till en själv. KRAM

Kirsten sa...

Måste säga VILKEN UNDERBAR DIKT som Evelinas mamma satte in här !
Jag "lånte" den en stund och den förlöste några tårar och gjorde varmt i hjärtat !
Tack.

Alexandra Reichler sa...

Det där om att livet går vidare... så många otänkbara scenarion du möter. Sådant som man aldrig någonsin kunnat föreställa sig. Att gå vidare genom sorg är ju inte bara "genom sorgen" utan genom så mycket mer förstår man ju nu.

Men jag undrar, du skriver att han säger de rätta sakerna. Vilka är det? Att man beklagar sorgen? Men sen då? (När mormor och morfar dog ville jag inte prata om någonting som hade med det att göra för att det var så lätt att börja gråta) vad tycker du är de rätta sakerna att säga?

Anonym sa...

Känner igen mig så väl. Tror man får följa sitt hjärta bara. Ibland känns det för stunden bra att berätta sanningen, hur man egentligen mår mm. Ibland orkar man inte och sitauationen kanske känns fel. Då får det vara ok också. Men det smärtar i bröstet om man nångång sviker sitt barn och säger att man har två barn istället för tre, eller att man ler och försöker underlätta för den man möter. Det är nog inte bra om man alltid visar sig glad när man inte är det. Då kväver man känslor vilka staplas påhög inom en och blir blockeringar tror jag. Men det är inte lätt...
Kram Isa mamma till Evelina 01-04

Anonym sa...

Tänkte på det du skrev om att du ler ett fånigt leende, tror det är så många gör när man ska berätta något obehagligt, liksom medvetet för att lindra de ord man har att säga. Som för att ge en signal till mottagaren om att personen i fråga inte ska behöva må dåligt för din skull bara för att du valde att säga som det är. En signal om att du, för tillfället iaf, inte kommer att bryta ihop. Bara en tanke, kanske inte alls är så i ditt fall.

Tack för en fin blogg!

Anna sa...

Anonym: Precis så är det i mitt fall, kunde bara inte sätt ord på det.
Alex: Jag tror att "det rätta" är när man lyckas säga något till mig som verkligen känns genuint. När man inte förfasas utan bara konstaterar det ofattbara. Och när man inte på något sätt lägger ord i min mun eller utger sig för att veta hur jag borde reagera eller vad jag borde säga. Jag vill inte att man ska tycka alltför mycket synd om och prata om hur jobbigt jag har det nu. Det är lättare att säga vad som är fel sätt att reagera än vad som är rätt. Ska skriva ett inlägg om det tror jag...

Ida F sa...

Du är så bra på att skriva hur det känns, och jag känner precis igen den där känslan. Det är en själv som ledsen, men på något konstigt sätt blir det att man mest går runt och fokuserar på att undvika att belasta andra med samma känsla. Som om de inte klarade av att dela den, bara för en stund.

Och så den där balansen. Man ska visa att man klarar sig, men för glad får man inte heller vara, för tänk om någon tror att man saknar känslor. Som om en viss tid var tvungen att gå innan det är okej att le utan skuldkänslor. Givetvis är det mest bara i ens eget huvud som förväntningarna finns, men de skaver lik förbaskat.

Men jag tror inte att anledningen till att din blogg uppskattas så mycket är för att de kan läsa anoymt och inte behöver bemöta, utan snarare just för att man får chansen att bemöta.

Glöm inte att du är du. Du är inte en känsla. Ibland är du Anna och glad, och ibland är du Anna, fast ledsen. Samma fina Anna.

Det är klart att alla reagerar på olika sätt, så det är inte säkert att mitt sätt är det samma. Men om du skulle undrar något om tankar man kan bära på som barn i ett sånt här läge, så pratar jag gärna någon gång.

Många kramar