lördag 13 mars 2010

Om att säga det rätta.

Jag fick en fråga om vad som är rätt att säga. Jag svarade bland kommentarerna men kom på att jag ville göra ett inlägg om det också.

Jag vill inte tro att jag ställer höga krav på de jag möter att säga de rätta sakerna men kanske gör jag det ändå. Men jag blir mer glad när det känns bra än arg när det blir tokigt.

Kommentaren om att Gustav inte hade tid att bli tänkt på just då gjorde mig jätteglad. Men hur ska någon veta vad som är rätt att säga i alla situationer. Det beror så mycket på hur jag mår i stunden hur jag reagerar på det som sägs. Det är just så att jag inte vill att folk ska bli osäkra när dom möter mig. Det var på pricken så som en anonym kommenterade: 

Tänkte på det du skrev om att du ler ett fånigt leende, tror det är så många gör när man ska berätta något obehagligt, liksom medvetet för att lindra de ord man har att säga. Som för att ge en signal till mottagaren om att personen i fråga inte ska behöva må dåligt för din skull bara för att du valde att säga som det är. En signal om att du, för tillfället iaf, inte kommer att bryta ihop. 

Vissa saker gör mig förstås irriterad. Som när man lägger ord i min mun om hur jag borde känna, vad jag borde göra och hur jag ska sörja. Förslag och råd är fint men inte en bestämd uppfattning från någon jag inte känner, eller känner för den delen. Det gör mig arg när någon har åsikt om att jag har tid att skriva här i bloggen eller förfasar sig över att vi hade en borgerlig begravning. Jag blir arg när jag känner mig missförstådd men det är något jag får räkna med när många jag inte känner läser. Men oftast blir jag inte irriterad.

Siri skrev ett passande inlägg som ni kan läsa här. Och sedan ytterligare ett som passade fint. Hon är bra, Siri. Mycket bra. Läs hennes blogg så blir ni klokare.

Varje gång jag säger till någon att det går bra, blir jag förvånad och arg över mina ord. Visst, det går bra, men det är ju inte det jag i första hand skulle säga om jag verkligen skulle beskriva vår vardag. Det är, som jag sagt förut, alldeles för svårt för mig att sätta ord på det jag har inom mig och då är det lättare att säga sånt som att Jo, det går bättre än jag trott. Vi klarar oss fint. Vi fick ju ha två fina veckor tillsammans och det gör ju sorgen lite lättare. Vi har ju tack och lov Hugo. Och Klara. Och mormor och morfar. Och en massa annat dravel som egentligen inte är sant. Bara lite sant. Ibland.

12 kommentarer:

Singelmamman sa...

Men jag undrar om du mår bättre av att ge en signal till mottagaren så att personen inte ska må dåligt för att du valde att säga som det är. Jag tycker att det är den som frågar som får bära sina känslor, inte du, eller någon annan. För om jag frågar så gör jag det för att jag vill veta. Och om du är arg/ledsen/förtvivlad/glad/upprymd eller lakonisk så vill åtminstone jag se och känna av det. Men jag kanske idealiserar för mycket.

Anna sa...

Fast det är inte för mottagarens skull jag inte berättar. Det är för att jag inte orkar eller vill. Inte nu i alla fall. Inte än. Och inte för alla.

Anonym sa...

Hej Anna.
Sorg är aldrig lika för någon människa. Den kan va stor och tung eller stor och lätt.. Man vet verkligen inte hur man sörjer. Alla känslorna sätts ju verkligen på prov. Och Ingen kan veta innan hur man hanterar situationen. För de är först när man förstår att man aldrig kommer att mötas igen som sorgen infinner sig. Men man tror ofta att man vet hur de ska bli.
Jag tror att du kanske har hittat ett bra sätt att bearbeta vissa av dina känslor, jag tycker du skriver så fint om Gustav och hela ert vardagliga liv. Jag tycker du skriver BRA, och de känns så bra de du gjort med Gosedjuren.
Du gör väl bara så gott du kan och orkar. Ha de så gott och ta hand om er alla. Funderar på att virka lite grodor....

Anette sa...

Jag känner igen det där. MIn pappa fick diagnosen ALS för ca 2 år sedan och är nu i slutskede. Han har möjlighet att vara hemma och vi barn är hemma. Det är en lycka i all sorg att få vara med, att få möjlighet att få säja det man vill ha sagt.. Men när jag sagt att jag skulle vara ledig för att pappa är svårt sjuk så har några sagt: oj så tråkigt, hoppas han snart kryar på sig..Då blir man lite ställd, för vad svarar man? Det automatiska, enkla Jo tack och lämnar ämnet.. Eller det ärliga, nej han har ALS i slutskedet och kommer troligen gå bort inom kort.. Jag har provat båda svaren och det är inte helt lätt med det ärliga svaret för det är så ärligt att det blir lite bryskt.. Så oväntat svar på något som många säjer som ett automatiskt svar när man säjer att någon är sjuk.. Vissa klarar av att hantera svaret, medans vissa definitivt inte gör det.. Stora kramar till hela familjen i er sorg och vardag.

Singelmamman sa...

Aha. Det tycker jag är bra, att göra det som känns rätt för sig själv. Jag skulle inte orka vilja gå och tänka på hur andra tar mina ord.

Anonym sa...

Det finns bara ett sätt att sörja på och det är på sitt eget sätt. Det kommer alltid finns messerschmits som alltid ska tala om för andra hur de ska göra och tänka men dessa ska man totalt blockera ur sin värld. Man berättar hur mycket eller hur lite man vill för andra när de ställer en fråga. Jag tror att de flesta har en inarbetad "förklaringsplikt" i ryggmärgen men den är så fel. Var bara ärlig mot dig själv och lämna ut så mycket eller så lite som du vill när du svarar på en fråga. Och när man har förlorat någon så måste man komma ihåg att det är helt okej att ha bra dagar med skratt och glädje, det är ingen tvångsplikt att gå i ett svart moln bara för att andra anser det.Den man har förlorat skulle aldrig vilja att man går sönder dagarna i ända bara för att utomstående tycker är så detr ska vara. /Sussi

Anonym sa...

Jag känner igen mig mycket i din beskrivning, Anna. Bandet med svaret liksom går igång. För att det är enklast. För att man själv vill välja när och med vem man vill prata. För att man inte orkar ta emot "signalerna" från andra (som den där högst mänskliga skräcken "tänk om det händer mig, och mina kära"). Det är för mycket att hantera både sina egna känslor och samtidigt, sin empatiska sida trogen, känna av andras. Människor försöker hitta de rätta orden men som du beskriver är det svårt att författa en manual för sådant. Konstigt nog, man tycker att man borde ha fått någon form av erfarenhet, så halkar jag ändå dit med en massa fraser när jag möter andra som förlorat någon fastän jag kanske sanningsenligt borde säga "Jag vet inte vad jag ska säga". /e.

Micke K sa...

Det finns en oreglerad skuld mellan oss. Ni har ensamma fått betala slumpens skörd. livet är förvisso inte rättvist, men inte heller så ohyggligt orättvist. Jag kan säga alla de rätta sakerna, men jag ljuger om jag inte samtidigt medger att jag känner lättnad när jag ser min egen familj intakt. Detta är skulden. Det kanske är så att det är den lättnaden som gör människor osäkra och inte du.

Anonym sa...

Hej Anna,
jag har länge funderat på om jag ska skriva en kommentar här, men har blivit rädd att det ska bli fel, att det ska bli en såndär onödig och överflödig kommentar. Jag hoppas att du förstår att jag verkligen menar det jag skriver. Det jag iallfall vill säga att jag beklagar sorgen och att jag, trots att jag aldrig kände Gustaf särskilt väl, är övertygad om att han är stolt över dig och att han mår bra var han än är nu. Att han ser på dig med kärlek. Ingen ska säga till dig hur du ska sörja, eller inte sörja, det är ditt eget beslut och man kan inte säga om det är rätt eller fel.
Ta hand om dig, så bra som du kan. Stor kram.

Nattens bibliotek sa...

Hej fina Anna, min bloggs besöksstatistik skjöt i höjden igår och idag. Kunde inte förstå varför förrän jag såg ditt inlägg med de fina raderna och länkarna till mig.

Allra finaste du.

Det blir som extra mycket när just du orkar se upp över vattenlinjen och glädjas och berömma andra. Tänker på så mycket på dig! Och på Gustav. Som du förstår har ju jag också många i min himmel som umgås med varandra. Jag tror inte de pysslar så mycket, om inte Gustav lär dem förstås. Jag tror att de dricker Genever och röker cigariller och provar snygga kläder.

Det ska bli kul att träffa dem igen men först måste jag leva färdigt mitt liv helt och hållet här på jorden. Jag ska bli jättegammal.

Anonym sa...

man kan sörja med ett leende och känna lycka med en tår

<3 S L H

G sa...

När vår dotter dog så fick vi en massa blommor och kort. Men det kort som jag tog till mig var: Ögon kan glittra, munnen kan le men ingen sorgen i hjärtat kan se.

De raderna beskrev mig. Man ville ibland dela med sig av hur man kände men inte till vem som helst och inte när som helst. Så när någon frågade hur det var så rullade det förprogrammerade bandet igång. Man sa samma saker åt många, men det var inte många som verkligen fick höra hur det var, man delade med sig av en light version allt för att överleva själv.