Hugo fick magsjuka natten mot torsdag. I natt blev Johan sjuk och under dagen även Mormor. Vi som skulle åka bort ett tag, jag, Hugo och Johan.
Först hade jag inte tänkt skriva det på bloggen. Man ska ju inte berätta för inbrottstjuvarna att man reser bort. Sen tänkte jag att Alex Schulman bloggade ju från Thailand och även Vimmelmamman. Så då kan väl jag blogga från Västerås. Och Johan från Värmland. Nu verkar det som att vi kommer iväg först på söndag. Om inte jag också blir sjuk förstås.
Det har varit en prövning för mig idag att ta hand om Hugo flera timmar alldeles ensam. Har inte gjort det sedan Gustav blev sjuk igen i slutet av januari. Men det gick bra, det var till och med rätt mysigt. Men mer än fem timmar orkade jag inte... Och då sov jag en och en halv.
En sak jag undrar. Och många med mig. Var är hovet som står och tar emot en när man förlorat ett barn? Vem gör fondansökningar? Vem berättar hur man tar hand om en sörjande tioåring? Vem tar emot när man faller? Vem ringer försäkringskassan? Varför finns ingen till förfogande dygnet runt som man kan vända sig till när man går igenom det värsta? Var finns jourverksamheten? Var är krishanteringsgänget?
Jag har längtat hela dagen efter att skriva här i bloggen men inte kunnat eftersom jag haft hand om Hugo mest hela tiden. Och nu när båda mina killar sover, minns jag inte vad jag tänkt att skriva. Ska göra ett nytt försök imorgon.
Torsdagsoväder
9 timmar sedan
9 kommentarer:
Om jag vore nära dig, rent geografiskt, så skulle jag stå där och ta emot när du faller. Ta emot både dig och sörjande tioåring. jag förbannar det faktum att det inte finns någon krishantering som gör detta idag. Men om Gustav hade suttit i en buss som krockade, då hade du haft en krishanteringsjour. Och med detta blir du ju inte ett dugg gladare. Jag önskar att jag kunde hjälpa.
Det finns ju så många j..a konsuler i dagens läge så varför har ingen tänkt på detta. Om det är något man behöver så är det människor som säger :skriv under här så fixar jag detta....
Tänkte precis samma sak då min son fick en sjukdom som var dödshotande över sig.
Å än mer förstår jag det i din situtation då man är fullständigt handlingsförlamad å bara kan ta timme för timme vidare i livet/ Kerstin å Simon
Men är verkligen sådana legitimerade krishanterare, psykologer etc etc så bra!? De går ju bara efter sin mall, och visst det kan känna med en, känna empati, men oftast är det bara väldigt platta yttranden man får tillbaka. Detta är visserligen bara vad jag tror. Jag skulle, om jag vore i den situation du befinner dig i, ventilera med mina riktiga vänner, sådana man verkligen litar på, kan anförtro sig åt osv. Men det kan å andra sidan vara skönt att prata med någon oberoende, någon man inte känner ocj bara ösa ut sig en massa skit, jag vet inte riktigt. Blev som bara sugen att respondera på ditt inlägg.
i vilket fall, jag tycker du är supersoft och visar jävligt mycket jävlar anamma - det ska du ha enormt mycket credd för!
/ Oskar Skantz
Den frågan har jag oxå ställt mig...
Det vore ju en självklarhet tycker man iallafall. När sjukdomen inte finns längre är det som om resurserna tar slut. Jag tycker att det är märkligt att man själv ska få leta info om tex. Små änglar, Febe osv...
Kanske nått att satsa på, när man orkar.
Visst är vänner och andra nära viktigt, men var finns experterna?
Kram
Jag håller så med dig!! Det är väl automatiskt familjen, släkten och vännerna!? Sen att familjen och släkten är mer eller mindre lika knäckta spelar nog inte så stor roll?!!?
Det va ju om nå sånt på radion, en mamma som inte skrivit in sig på arbetsförmedlingen dagen efter sin sons död. Det är så man blir mörkrädd! Dom förstod att hon kanske inte hade ork till det men i lagen finns inga undantag!
ALL kraft och styrka till dig fina starka tjej och till din familj!!!!
/Linda
Där har du en bra affärsidé. På riktigt! Vem är bättre än någon med egen erfarenhet och insyn i det hela? Broschyrer om olika med en typ av "första-hjälpen-kit", i vilken ordning man gör vad, försäkringar mm.
Kanske en tjänst för begravningsbyråer att lägga till?
Instämmer Anna ! Trodde också att det fans nåt krishantering som satte igång av sig själv,när ens barn har dött på sjukhus. Det gick ett halvt år innan jag insåg att så var inte fallet och att vi hade behövd hjälp akut ! Det är verkligen en första.hjälpen man behöver just då. En hel del senare "följddiagnoser" skulle kunna undvikas ifall man fick hjälp genom den första tiden, när allt är kaos och total omställning. Jag fick själv söka all hjälp och fråga mig för, med hjälp till syskon har det varit riktigt risigt. Precis de första dagarne fick vi dock mycket bra hjälp av kuratorn från Barn på sjukhuset. Hun fixade alla paper som skulle fyllas i till försäkringskassan och allt sånt. Det var verkligen bara "fyll i personnummer och skriv under här, så ordnar jag resten". Själv fattar man ju inget då. Ett annat bra stöd var en diakon från sjukhuset, som jag själv sökte upp. Hun lyssnade och kunne svara på frågor kring allt praktisk vid begravning att tänka på och vad som är möjligt. Hun kom också och höll i en fin stund på IVA för vårt barn, dagen efter han dött. Hun var ett bra stöd att ha, även för en inte-så-van ;) Sen var det tyst från sjukhusets sida.. Med undantag av ett "efter-träff" med hans hjärtläkare och barnläkare två månader senare. Vi kontaktade själva personalen på IVA för vi ville gärna se dem igen. Det kan verkligen rekommanderas ! Kändes också, att det var mycket uppskattat av personalen, som hade tagit hand om vårt barn. Ett bra ställe att hitta litteratur om döden och sorgbearbetning också för barn, är på "Din Bok". BUP kanske också kan ge tips och hjälp för syskon.
Oj så långt det blev !
Styrkekramar till dig Anna.
Här är jag!
Säg bara till vad jag kan göra fonder och ansökningar är jag faktiskt ganska bra på. Har fått igenom en del med Julia. Kan ju vara rätt påstridig så jag tror att dom ger med sig bara för att bli av med mig.
Kram Renée
Sänder en så stark upplyftande kram jag bara kan!
Skicka en kommentar