Jag tror faktiskt att förlust av någon man älskar kan vara lika svår som förlusten av sitt barn. Jag tror att den som upplevt stor sorg kan förstå. Håller ni med eller tror ni att jag blivit tokig?
Jag tänker på hur Gustav och farfar Åke har träffats nu och hur dom pratar om hur klantig jag är, om att jag alltid spiller och ramlar. Tappar bort och tar sönder saker. Dom skrattar åt att Gustav kallade Åke Koko och om hur dom brukade tjuväta godis när jag inte såg. Gustav broderar kanske lite och Åke fiskar. Gustav kanske får träffa farmor Evy så att han har någon att handarbeta med. Kanske lägger dom ut nät tillsammans alla tre och pratar om hur dåligt Morfar Hans skottat gården i år. Men dom förstår varför och har stort överseende med slarvet. Dom kollar till fjällstugan, kanske tar dom en tur med skotern och ligger sen på varsin soffa och tittar på Morden i Midsommer.
Farfar Åke.
19 kommentarer:
Jag sörjer min mormor som jag begravde tre dagar innan jag födde min son. Och jag känner fortfarande saknad ibland, men den saknaden är väldigt annorlunda nu mot då. Och jag tror, fast jag vet inte, att förlusten av någon väldigt nära och kär är lika stor som förlusten av sitt barn. Sorg är ju väldigt olika, och jag tycker att Siri har beskrivit det klokt.
Hej Anna! Förstår att det är tufft för dig o din fam o anhöriga..Jag miste själv min mor när jag var 20 år...jag trodde jag skulle bli knäpp, om jag hade kunnat nu efter 25 år skulle jag velat att hon kom tillbaks till mig o få upleva sina barnbarn...Man blir aldrig hel igen...Ännu värre när man mister sitt barn som du har gjort...livet måste såklart gå vidare, man blir tuffare o hårdare inte känslokall men på något annat vis..Jag tror nog att du förstå mig...Det är bra om du kan få ut dina känslor...men det är svårt, för man vill vara stark o visa att jag klarar det, men fan(ursäkta) vad arg och ilsken man är inombords. Var jag än är utomlands eller någon annanstans än hemma o jag går förbi en kyrka...går jag in o tänder ett ljus för min mor...hon finns med mig överallt...Klart att Gustav sitter på ett härligt vitt bomullsmoln o tittar ner på er allihopa när han broderar o pysslar...Du får ha det så bra det går att ha o glöm inte att tänka på dig själva....Kram från mig till dig.
Tänker att varje förlust är unik.
Har funderat mycket på det där. Går det att jämföra lidande?
På ett sätt nej.
Samtidigt ja.
Jag vet när T precis fått sin diagnos och låg på BIVA för en infektion, så var det en sjuksköterska som ondgjorde sig för mig över sitt liv. Sin sorg:
När hennes son föddes reste hon utomlands, det här ledde till att hon inte fick föräldrapenning sin sons första månad.
Det här gjorde henne fortfarande väldigt bitter.
Sonen var 23 år nu.
Då vet jag att jag gärna hade bytt samtliga av mina barns samlade föräldrapeng mot hennes sons benmärg.
Kan man jämföra sorg?
Jag tror ändå inte det. Den är alldeles för skiftande och personlig.
Smtidigt finns det väl någon slags "kulturell måttståck."
Jag vet inte, men det är en intressant fråga!
Kram Anna
Tänker på dina ord om sorg.
Reflekterar över de sorger jag själv har burit. Sorgen över en skiljsmässa - att bli övergiven av den man älskar. Sorgen över att ha levt med en psykiskt sjuk man som jag förgäves försökte "rädda". Sorgen över förlorade mor- och farföräldrar som jag tack och lov hade förmånen att ha nära då de levde. Det gjorde sorgen lättare och vackrare. Sorgen då jag var rädd att förlora min svårt sjuka syster. De har alla varit sorger över något jag förlorat - eller har varit mycket nära att förlora.
Ändå... ändå... hur svåra dessa sorger ändå har varit för mig. Det jag har sörjt och alltid kommer att sörja är det viktigaste i livet som jag aldrig fick och aldrig kommer att få. Barn.
Förlåt om jag blev ego i din blogg. Nej, jag tror inte du håller på att bli tokig :-)
Hej Anna ! Så glad jag blev av att läsa, hur du tänkar dig Gustavs "vardagssysslor" med farfar o farmor ! Tror du har ett stort hjärta Anna.. och humor !
Jag kan aldrig jämföra mina upplevelser och känslor med ngn annan.Hur man upplever ex en förlust är så individuellt och hur man sörjer...När jag plötsligt förlorade min far för fem år sedan gick jag ner i ett hål av ilska och bitterhet,det var väldigt tufft.Att förlora ngt av mina 4 barn...den tanken vågar jag nästa inte tänka...Då tror jag att jag inte ens skulle orka ta ett andetag...tack Anna för att du delar med dig av ditt inre och din sorg.Varm kram
Jag tänker mig nog ändå att förlusten av ett barn är större än allt annat, och kanske därför svårare att leva ut. Sedan vill man ju fortsätta finnas till för de andra barnens skull.
Men sorg behöver man inte jämföra, den är unik och finns där och påminner om något väldigt glädjefyllt samtidigt.
Den drar sig tillbaka, och sköljer över dig.
Du håller inte på att bli tokig, du tänker som människor gör mest tror jag. Du berättar så fint om din sorg. <3
jag beklagar sorgen av din morfar och Gustav.
Det går inte att jämföra sorgen över en farfar och sitt eget barn. Sorgen över sitt eget kött och blod, sitt egna barn..och sorgen över en äldre man, som levt ett helt liv,,nej nej för mig känns det helt konstigt. Jag har också förlorat en tonåring i cancer, så tyvärr vet jag vad det handlar om.
Usch, du har haft det tufft du..
Skorna man går i är inte alltid så sköna.
Jag kan förstå om du känner dig uppgiven, likgiltig och tom. Det värsta har ju precis hänt.. Jag tror helt enkelt att man inte får vara för hård mot sig själv. Give yourself a break! Man måste vara snäll mot sig själv när man får gå igenom ett helvete varenda dag.
Jag förlorade min älskade mormor, bara 71 år gammal för snart 2 år sedan. Ännu har jag inte kunnat acceptera att jag aldrig mer får träffa henne.. Sorgen finns det inga ord för känner jag, den bara är där, konstant, ibland värre men alltid närvarande. Jag förstår dina tankar om sorgen och jag hoppas våra änglar finns tillsammans och har det bra!
Det skrattas nog inte bara åt snubbel och klanterier, utan kanske också åt en och annan chorizo + namn på guldfisken.
Det gör i alla fall jag.
Puss Åsa W
Sorg har ingen fast skala, den lever sitt eget liv. Låt ingen tala om för dig vad som är rätt eller fel att känna, det vet bara du.
Många kramar
Anna! Du är fantastisk! Vilken styrka, mina larviga problem är som smulor jämfört med vad Du går igenom.
Men Du verkar ha en underbar inställning till Din sorg, till att Din son nyss gått bort och till vardagliga saker som att ta hand om en familj med kräksjuka.
Önskar bara att ge Er alla en kram
Jag tänker så här om sorg generellt: Det finns bara ett begränsat utrymme för sorg. Alternativet att ge upp finns inte i de flesta fall, inte för att man kanske inte vill utan för att man inte kan. För att det finns andra barn som behöver en t.ex.
Alltså är det svårt att veta hur stor en sorg är när man är så ledsen man bara kan bli. Utöver sorgen finns också saknaden och den kan ju skilja sig åt. I många fall av sorg finns också skuld och rädsla och ilska som komplicerar till allting. Men du har din sorg och den är din egen och hur den tar sig uttryck säger ingenting om din kärlek till Gustav. Och jag tror din farfar och Gustav har det bra och jag önskar att ni också ska få ha det, jag tror det kommer tid för bra.
vet inte varför men detta inlägg provocerar mig lite. Kanske för att vi är så indoktrinerade med att kärleken till ett barn går över allt annat och därmed också sorgen. kanske behöver kärleken inte gå han i hand med sorgen? Om jag skull jämför min egen kärlek till nära och kära så kan jag tydligt se en skala. Skulle jag ge mitt eget liv för mitt barn? Ja. Skulle jag ge mitt eget liv för en släkting? Nej. Inte ens mina föräldrar som jag älskar så mycket. Kärleken till mina barn går verkligen över allt annat och för mig personligen så skulle nog sorgen kunna mätas likadant, min pappa är nu döende och sorgen fnns ständigt med mig men om det var mitt barn som var på väg bort så är jag övertygad om att känslorna skulle vara så mycket mer och så många fler. När en äldre person dör så är det ändå något som är helt i sin ordning, när ett barn går bort så går det emot hela världsorningen på ngt sätt.
Jag förstod att detta var ett inlägg som skulle provocera.
Men det var nog lite så jag tänkte, jag älskar Gustav oerhört mycket mer än vad jag älskade min farfar. Men sorgen gör lika ont. Kärleken och sorgen kanske är svårare att jämföra än sorgen och sorgen. Fast det svänger. Imorgon kanske jag går sönder för att saknaden gör så ont. Vem vet.
Jag ar helt overtygad om att Ake och Gusten ar ute och fiskar, eller ar ute pa salsafari...
Kramar fr lillkusinen :)
Gillar inte att vara anonym, jag är Jenni och det var jag som blev lite provocerad:-)
Glömde tillägga att beskrivningen av hur dina kära har det tillsammans nu var så vacker och med fin lågmäld humor på något sätt.
J
Skicka en kommentar