måndag 1 mars 2010

Stålsätta.

Jag skulle, på morgonen, ansöka om "tillfällig föräldrapenning för vård av allvarligt sjukt barn" för Gustavs två sista veckor. Detta är något man endast kan göra i efterhand och jag har inte orkat förrän idag. Trots att jag hade mina aningar när jag loggade in på försäkringskassan blev jag helt förkrossad när sidan berättade för mig att jag bara hade två barn. Gustavs namn och personnummer var raderat. Så klart att det var det. Han är ju borta. Död. Inte alls konstigt, helt logiskt att han är borta ur systemet. Jag stålsatte mig och ringde handläggaren. När jag skulle säga just "Gustavs sista veckor", brast det. Den fördämning jag gång på gång bygger upp, brast. Jag grät likt kvinnorna från krig och katastrofer man ser på nyheterna. Johan tog telefonen och förklarade för den stackars kvinnan vad det gällde. Hugo tittade på mig med stora ögon och log lite osäkert.

Händelsen satte liksom ribban för dagen. Stålsätta. Det är liksom det jag gör mest hela tiden. Att känna allt som känns skulle göra för ont, kanske . Lite i taget får sippra fram och ibland brister det. Jag ser till att vara sysselsatt, tänka på annat och hålla mig alldeles över ytan. För att orka med sorgen. Sorgen som är stor att fylla världens alla hav men som ändå ryms i mitt hjärta.

Jag som tidigare haft perioder av depression, känner hur den kommer smygande. Jag vet inte om jag skall säga välkommen eller om jag ska låsa dörren och kasta nyckeln.

Oåterkalleligt. Stålsätta. Vilka fler av mina absoluta hatord kommer jag att svänga mig med denna vår?

32 kommentarer:

Anonym sa...

Vet inte vad jag ska säga annat än att jag önskar dig all styrka som behövs för att komma igenom detta fruktansvärda..

Alexandra Reichler sa...

Å Anna. Att behöva ringa dessa samtal. Att behöva upptäcka dessa detaljer. Det måste göra så ont så ont,. som om kniven i bröstet vrids om gång på gång.

Det om sorgen som ryms i hav men som ska få plats i ditt hjärta. Så vackert sagt. Så målande.

kirsten sa...

En KRAM til dig Anna !
Oj, vad det var en bra bild på sorgen, med att den känns stor nog för att kunna fylla alla hav och ändå ryms (måste rymmas)i ett hjärta ! Här i våran familj har Mars månad kommit med alla sina "ett-år-sedan"..
Jag kanske inte har så mycket att ge dig, annat än min medkänsla.. OCH en kram till !!

Omentjej sa...

Din sorg är ofattbart svår. Kram

Anonym sa...

Fina Anna,

En klok kvinna sa till mig att man får den kraft man behöver, när man behöver den. I alla dina fina, glada och vackra minnen av Gustav vilar en kraft. En kraft till dig som mamma att ta av när du behöver den. Känner så oerhört med dig!
Varma hälsningar/Margita

Anonym sa...

Jag sorjer med dig.Kram

Sandra sa...

Anna...

Du har om och om igen visat din otroliga styrka. Jag tror att det är en styrka och en nödvändighet att även visa svaghet. Låt det sippra på. Du har fina människor runt omkring dig, de tar emot dig.

Allt gott till er alla!

Singelmamman sa...

Åh vilken smärta, vilken sorg gång på gång. Jag har ingen aning om ifall stålsätta är bra för dig. Jag tror på att låta det komma ut, sippra eller flöda det vet jag inte, men ut på något sätt. Oåterkallerligt är ju ett faktum. Fruktansvärt ord.

Mirjana sa...

Det du känner är helt normalt. Du har stängt av dina känslor för att överleva….det är därför vi människor har fått sömn, omedvetenhet, precis som rosor har sina taggar för att skydda sig mot omvärlden.

När min son var bortförd (i 2 år) så trodde jag att jag hamnade i Dantes dunkla skog, med alla hemska odjur……..Depression stod det på papper men det var egentligen helvetet. Efter att ha följt din blogg så förstår jag att det var bara farstun till helvetet. Jag kom ut, starkare än någonsin, men man vet aldrig om det händer igen.

Jag ska inte ge dig något råd, man gör som man förmår….

Men om djävulen skulle igen knacka på min dörr då skulle jag ta ett djupt andetag, kolla håret, öppna dörren och visa honom vem som styr.

Småbarnsföräldrar stannar inte länge i depressionen för våra barn visar oss vägen ut…..

Många kramar//Mirjana

Anonym sa...

Sänder över mängder med varma styrkekramar! /Susanne (den okända bloggläsaren)

Anonym sa...

Sorg ar personligt och tar sig manga olika uttryck men maste nu och da fa komma ut. Tror kanske att skrivandet hjalper dig (och de som laser!). Sander styrkekramar fran Texas

Annelie sa...

Vet inte vilka ord som stärker nu, vet bara att du kommer igenom det.
En stund i taget...
Kram

Bibbi sa...

Så svårt att se hur lätt ett liv blir raderat. Förstår dig fullt ut. Du visar en otrolig styrka som
jag är väldigt imponerad av. Men du måste våga sörja. Du har gått igenom något av det värsta som kan hända.
Kramar på dig!

Cathrin sa...

Det är nog ofrånkomligt att brista ibland. Att det händer sånna här gånger är nog för att allt blir så påtagligt. Men det är tillåtet! Det är okej! Man får brista och ha någon annan som styr upp! Att förlora ett barn måste vara ett trauma, en intern katastrof... Jag kan nog inte ens föreställa mig! Ni är så starka som ändå orkar kämpa på med vardagliga saker - och att du orkar blogga om det!

Kämpa på Anna! Insup alla styrkekramar du får här! Du får ytterligare av oss!
Kram Kram

FutureHope sa...

Att vara stark är inte att aldrig falla.

Monica R sa...

å Anna, så tungt.. och så brutalt att mötas av den sidan på FK..

tror nog sorgen kommer i den mån du orkar med det.. och tur är väl det.. för hur skulle du annars stå ut?

varm kram Monica R

ULLE sa...

Kramkram och låt sorgen få ta plats

Anonym sa...

Har också en historia med depressioner och då jag senare i livet drabbades av en svår förlust och en anhörig dog utlöste depressionen igen ganska så fort.
Känner så med dig att mitt hjärta bara vill brista. Har också en son och bara förnimmelsen av vad du tvingas gå igenom skär i mitt hjärta.
Se till att få träffa någon utanför familjen att tala med. Ha någon som håller koll på din depression, så att du får hjälp om det barkar iväg. Vi känner inte varann men jag tänker på dig och känner med dej.
Kram

Lindy sa...

Kasta inte nyckeln tjejen, tryck inte eländet längst ner i ryggsäcken... Ta itu med det, du måste! Det kommer tillbaka, gång på gång på gång...och det blir bara värre! Ta hand om dig!!!
Stor kram!

Anonym sa...

En stor, stor varm och innerlig kram. Du är enastående Anna. Fortsätt skriva om det finns ork, om inte i bloggen utan i vadsomhelst. Du är en fantastisk författare och jag tror skrivandet kan göra sorgen lite lättare att bära. Jag tänker på dig sänder all styrka jag har.
kramar MalinB

Anonym sa...

Du är så närvarande i allt. Du kan sätta ord på sådant du själv inte verkar tro att du kan beskriva. Jag sitter här och känner att vi påminner om varandra. Bara en människa har förstått sig på vilken stålnacka jag har och han sa...."Du måste lära dig ett ord till, KAPITULERA". När det är som värst och det kommer krypande,då uttalar jag det ordet och sakta men säkert låter jag mig gå sönder och samtidigt blir jag lite mer hel. Jag liksom släpper garden. Kram du fina människa

Anna sa...

Vilken klump i halsen jag fick av att läsa detta, känner mig helt gråtfärdig. Att se det på FK sida, det måste känts som ett slag. Även om det ju är verkligheten.

Jag skickar en styrkekram.
Går in här varje dag o läser, började läsa Gustavs sista vecka o det är så otroligt gripande.

Du verkar så stark men samtidigt så förstår (eller gör man det?) jag hur skör du känner dig.

Finner inga riktiga ord.

KRAM igen.

tatjana sa...

Att visa sin sårbarhet och stå naken inför andra medmänniskor är riktig STYRKA i mina ögon Anna, genom att dela med dig om dina tankar o känslor ger du också många människor en gåva...att stanna upp och reflektera över sitt eget liv.Vi är alla lika varann med olika försvar o det är helt ok.Jag gråter ofta med dig o de dina...Tack o massor med värmande kärlek till er

Anonym sa...

Kära starka Anna! vad fint du skriver! Jag vet vad depressionens helvete är. Har levt med dem under ca 20 år. Angest och depression hela tiden. Orsaken var massa mycket svåra trauman i barndummen, 14 åriga misshandel, och många andra. Nu kan jag le igen, ibland...Går i 2,5 år i KBT. Kämpade hårt för att få den möjligheten. Men att bearbeta alla dem grymheterna är myket hårt! När alla deta hände med mig i dåtid, så var det lättere, jag ville bara överleva. Nu när jag är fri, och ser klart vad jag var utsatt för., gör det så ont att jag ibland sitter bara på min säng och ylar som en skadad djur. men jag har ingen val. Som flera andra skrivit här- fortsätt skriva, Anna!
För min del- jag skriver varje dag. Om det som hände med mig, om jag inte skriver en enda dag- mår jag mycket dåligt.
Och du kan verkligen skriva så att dina ord berör!!!
Massa varma kramar från en mamma.

Anonym sa...

Tillåt dig sörja ditt älskade barn men lås för depression och kasta bort nyckeln om du kan. Kan endast föreställa mig din enorma förtvivlan och sorg, men jag håller tummar och tår för dig och de dina att ni ska orka genom den närmaste framtiden och finna ett sätt att existera och leva med sorgen. Kramar från Dalarna

Anonym sa...

Anna, det är såå natruligt. Gå igenom sorgens faser, de lättar på trycket och du kommer komma starkare ut på andra sidan. Låt det komma, låt det ta sin tid. Det betyder inte att du blir deprimerad. Kraaaam

Annika G sa...

Älskade fina, nog har du tre barn, även om det inte längre syns i statens system. Två barn i livet och en som är död, men såklart ändå finns, som du ju vet.
Jag tror också att du klarar att släppa in känslor, sakna och sörja, utan att behöva öppna dörren för det gapande odjuret depression som kanske försöker locka dig, men som ju inte har något positivt att tillföra.
En bra sak: Från april går direktflyg mellan Västerås och Umeå!

Anonym sa...

Gumman... usch det är för jäkligt... Tillåt dig bara att känna det du känner. Ibland måste man hålla igen för att det gör för ont. Inget fel med det bara man inte alltid gör det... Försök få hjälp från kurator, psykolog edy. Kanske även ngn medicin kan hjälpa att inte gå ner sig i det värsta. Jag var envis och tänkte att jag skulle fixa det utan antideppressiv medcin edy, dels ammade jag och dels ville jag inte bli beroende. Men kanske hade det varit bra. för nu sitter jag här med en mängd fysiska besvär istället som sorgen troligen frambringat. Kronisk värk o något neurologiskt... Kanske hade jag fått det ändå, kanske inte. Helt klart hänger ju själen och kroppen ihop, det hade man ju hört men inte förstått fullt ut innan. Vi fick inget stöd automatiskt med samtalshjälp men kämpade för det och fick tillslut. Hoppas du kan finna något som känns bra för dig.
Glöm inte bort Visommistgrupper, de gör ett jättebra jobb!
All styrka till dig!
Kram Isa med Evelina i hjärtat

Karin sa...

Kram, kram, kram.

Carita sa...

Anna, jag tror du gör precis rätt. Vår hjärna är ju funtad så att den sipprar ut precis den mängd vi klarar av i varje stund. Idag tyckte den att du klarade mer, en annan dag får du det lugnare. Tillåt dig att brista, du har fina människor runt dig som tar emot dig.

Anonym sa...

Min pappa dog när jag var runt 20 år och det var massa saker som skulle fixas och ringas hit och dit. Det fick vi barn göra eftersom mamma inte klarade av det just då. Jag minns hur irriterad och ledsen jag blev när man pratade om "den avlidne" istället för att säga hans namn. Förstår så väl hur du kände när inte Gustav längre fanns med i systemet. Han är ju fortfarande ditt barn och kommer alltid vara.
Kram Linda

Anonym sa...

Käraste Anna..du orkar..men sörj..låt det komma ut. Sen hur det gör det det är oväsentligt..

Att mötas av byråkratin är som ett slag i ansiktet, man tappar fotfästet även om förnuftet säger att så är det, måste det vara.

Att förlora ett barn..jag kan inte förstå...bara ana.
Vet inte hur jag skulle överleva om det hände mig.
Har själv förlorat tre...tänker så även om det var tidigt i deras liv. Många kanske inte skulle kalla dom barn ens..men i mitt hjärta är det så...
Som tur är finns storasyskon..glada,fantastiska och fina..

Tänker på er varje dag och önskar er all styrka och värme..