onsdag 5 maj 2010

Statistikfundering.

Jag har mellan 900 och 1600 läsare varje dag.
I februari hade jag mellan 4000 och 11 000
av förklarliga skäl.
Före Underbara Claras länk hade jag
mellan 200 och 500 läsare.
Bland annat tack vare henne var det många som hjälpte oss att nå målet till Dodaj fixar.

Det är ju inte annat än att man blir nyfiken på vilka som läser det jag skriver om mitt liv. Jag är ofta stolt över bloggen men att ha så många okända läser skapar lite prestationsångest. Men bara lite. Annars skulle jag inte kunna skriva alls. Om jag hade mycket prestationsångest alltså.

Som följd av min nyfikenhet gjorde jag en liten undersökning. I skrivande stund har 452 svarat på frågan Vem är du?

Anmärkningsvärt är att jag bara verkar ha 27 kompisar som läser, speciellt med tanke på att jag startade bloggen som ett sätt att slippa prata med alla jag känner. Kan det vara så att mina vänner inte svarat på enkäten kanske? Till saken hör att jag tycker att jag har många vänner, kanske ser dom sig som ytligt bekanta (skrev fel i enkäten, jag menade ju inte att dom skulle vara ytliga men när jag upptäckte det, var det för sent att ändra...) Fast den siffran är ju bara 41... Kanske har mina ytligt bekanta kryssat i övrigt... Kanske hade fler av mina vänner läst om frågan ställts för ett halvår sen när vi var i Huddinge eller för ett år sen när vi låg på sjukhus så mycket? Fast 27 är ju ändå rätt många när jag tänker efter...

Att jag har liten släkt visste jag redan. Dom fem som kryssat i att dom är släkt borde vara mamma, pappa, Erica, Emma och Gunilla. 5 stycken. Brorsan läser bara när han blir kallad ful och Storebror läser bara när jag säger åt honom... Eller kan det vara några andra eftersom jag gissar att Gunilla och Pappa inte kryssat? Jag borde skrivit släkt med mig, Johan eller Gustav och Klara...

Men att jag har så få arbetskamrater! 8 stycken... Eller så få som läser. Fast hur intressant är det egentligen med mina blomplanteringar, Hugofilmer och ångestinlägg. Och så har man ju typ ingen fritid när man jobbar som lärare... Usch, vad stressigt det är nu med alla omdömen och konferenser och resor och nationella prov.  Det kanske inte är så konstigt att jag tycker det har varit jobbigt att besöka jobbet när jag får berätta samma sak och svara på samma fråga var femte meter... Fast det är ju förstås inte bara därför jag inte är där. Varje plats påminner lite för smärtsamt om Gustav. Och Barbro... Jävla skitcancer.

Jag hade inte gissat att andelen sjukvårdspersonal som läser är så stor. Fast Charlotte, Lisa och Annika räknas ju som både vänner och sjukvårdspersonal... Vet ni att ni kan fylla i båda? Undrar om det är främmande personal eller personal från Barn 3, CAST och B76/78 som läser? Och vad ger det er? Lär ni er något? Får ni tankar om hur man ska vara mot barn och deras föräldrar? Inte nu förstås men under tiden vi låg inne. Jag hade ju inte ofta kritik mot personalen i Umeå men B78... Dr Å... Behöver jag säga mer... Jag skulle läsa mina patienters bloggar om jag jobbade som doktor eller syrra. Jag skulle läser ju mina elevers bloggar, det är ju typ samma sak. Och om mina elevers föräldrar bloggade, skulle jag frossa som tusan gissar jag.

Inte speciellt förvånande är det att så många som upplevt cancerträsket läser min blogg. Själv läser jag ju alla jag hittar. Nästan. Nu har jag en period då det är lite jobbigt att läsa om andras olycka (och lycka för den delen...). Det har varit ett enormt stöd för mig under det här hemska året. Att läsa om familjer som gått igenom samma sak, att finna tröst, likheter, olikheter. Jag har ju fått flera bloggvänner och det är ju helt fantastiskt! Borde inte vi via Barncancerföreningen starta en "Vi som bloggar"-grupp och så kan vi träffas en helg någonstans och äta gott och bjuda in bra föreläsare som bloggar och prata om livet och ha fina samtal? Vem fixar?

Men att den största procenten är övrigt är ju förvånande! Vilka är ni? Daniels släkt och vänner? Johans släkt och vänner? Gustav och Klaras kompisar? Kompisars kompisar? Bloggberoende i allmänhet? Skulle ha gett fler förslag... Vad är det som gör att mitt liv intresserar? Det känns å ena sidan väldigt roligt men skapar också en stor nyfikenhet. Funderar på hur nästa statistikundersökning ska se ut. Förslag? Då ska jag även fråga hur stor andel av läsarna som är män...

Jag har i alla fall trogna läsare. Varje dag är det många som tittar in och det känns ju som ett gott betyg!

46 kommentarer:

En Holländerists betraktelser sa...

Hej. jag är en helt vanlig människa( om dom finns!) som har hittat hit via Pillargontanten. Jobbar på samma molnfabrik. Skiftoperatör med mycket fritid, sitter för mycket vid datorn enligt min fru. Har 2 barn 11 och 8 år. Bor i villa i Solstaden Karlstad. Tycker om att följa andra människors öden. Ha det gott! Jan

Älvdala sa...

Och jag. Jag hittade hit tack vare en av dina vänner. Kan inte sluta läsa din blogg. Du skriver så starkt och ärligt. Man blir berörd och vill hjälpa till.
Kram, Mikaela

Kirsten sa...

Jag vet du väl vem är..
Inte många med det namnet här ;) Visste inte riktigt vilken ruta jag skulle kryssa i.. arbetskamrat, kompis eller ytlig bekant ? Så jag kryssade i alle tre ! Vi har ju båda jobbat på waldorfskolan. Och så har jag varit mycket på samma sjukhus som ni, bl.a. på afdelingen "Barn 3". (Med mitt minsta barn, som dog i Mars förre året av lungsjukdomen PAH och lunginflamation. Han hade precis fyllt två år).
Även om jag går en bit före på vägen, så kännar jag igen mig i mycket av det du skriver, om hur du mår och tänker. För mig är det värdefullt. Hoppas kanske också på, att jag kan ge nåt lite litet stöd tillbaka..

Anonym sa...

Hej! Kommer inte ihåg hur jag hittade din blogg första gången men det var någongång i dec. Och ja, jag är beroende. Du skriver så innerligt, ärligt och enkelt. Du och din familj har fastnat i mitt hjärta fast jag inte känner er egentligen. Jag har man och två små tjejer, jobbar som ekonom.
Kram, Charlotte

Maria sa...

Hej
Ja jag är bara en ytlig bekant som är bibliotekarie. Och kvinna. Läser och tänker på er. Och grät när jag läste ditt förra inlägg. Sån obeskrivlig smärta. Förstår verkligen att du vill sparka sönder.
Många varma hälsningar Maria

Lejonkvinnan sa...

Jag är en bloggberoende som är här flera gånger om dagen. Hittade hit, minns inte hur, men har varit här och smugit runt ett bra tag.
Kram

Anonym sa...

Heej Anna
Jag är inne & läser din blogg varje dag. Tänker mycke på er. Jag visste inte heller vilken ruta jag skulle kryssa "ytlig bekant" eller "övrigt". Jag är ju god vän med Henke(Sara som numera bor i Gävle). Idag kom jag tänka på när jag & Vlora satt barnvakt åt Klara & Gustav när ni bodde i lght bakom gamla galaxen kommer inte ihåg gatan.
Vill bara säga att du berör & jag hoppas innerligt att du förstår vilket avtryck du sätter i andra människors liv med ditt fina skrivade.
Ta hand om dig & er. Många kramar/Sara!

Anonym sa...

Jag är 15 år och behandlades själv för min cancer på barn3 förra året(blev klar i april) jag tror att vi träffade er någon gång och i höstas när jag hittade din blogg och förstog att jag faktiskt har träffat eller åtminstånde sett er så ville jag fortsätta läsa och se hur det gick för er. Har sedan dess följt bloggen nästan varje dag och gråtit några skvättar då och då.

Anna- i kampen mot min 6-årings cancer sa...

Ja jag är ju Lovas mamma, o Alvins, o Lova är ju krigarprinsessan som du redan vet.

FutureHope sa...

Läser ofta, men kommenterar sällan. Gillar ditt sätt att skriva. Ha det gott.

Anonym sa...

Hej!
Jag heter Linda och började läsa Gustavs blogg några veckor innan han dog. Sen fick jag hjälp av en vän att hitta till dej. Läser oftast varje dag. Tack för att du delar med dej!

Helen sa...

Hej!
Jag är själv bloggare och
hittade hit via Underbaraclaras blogg och blev som så många andra berörd av ditt orädda och omedelbara sätt att skriva om allt detta svåra.
Jag jobbar också som lärare och har två barn, Hugo och Gustav :)
Kram!

Carita sa...

Jag kommer inte heller ihåg hur jag hittade din blogg, det var vid årsskiftet. Du skriver på ett sätt som går rakt in i hjärtat. I februari fick jag andas djupt och ta sats för att våga klicka på länken till din blogg. Du har förmåga att skriva stora saker med små vanliga ord. Och jag gråter många gånger när jag läser, så jag har slutat läsa på lunchen, arbetskamraterna blev oroliga en dag då de såg mig rödgråten. Hur förklarar man att man sörjer någon man aldrig träffat? Att jag var tvungen att åka till en kyrka den dagen Gustav begravdes, tog med mig kameran som alibi. Det är jättekonstigt men känns ändå helt naturligt att jag har en relation till dig och din familj trots att du inte har det med mig. Jag har också funderat på varför jag följer din blogg, även nu då det är för sent för Gustav. Jag tror att jag känner att jag måste följa din blogg för att se att du tar dig igenom detta, så att jag vet att du kommer att fixa det. Jag kommenterar inte så ofta, även om jag ofta känner att jag vill det. Men orden känns så futtiga och jag får inte ord på mina tankar. Vill ofta skriva något som kan ge dig tröst/lugn/framtidstro men det låter alltid lite fånigt när jag läser vad jag skrivit så det blir ofta ingen kommentar.
Jag bor långt från dig, i Roslagen, med min familj. Jag har två barn, en flicka och en pojke. Och lever ett alldeles vanligt liv i ekorrhjulet. Har upplevt en väns död men aldrig cancer.
Men din och Gustavs blogg har i alla fall sänkt hastigheten på mitt ekorrhjul, jag tar mig mer tid med barnen, läser, pratar och pysslar och framför allt lyssnar. Jag har blivit en mindre stressad mamma för jag prioriterar annorlunda nu. Och när du och Gustav har gjort allt det för mig så kan jag ju inte lämna er i sticket ;) Så jag följer dig och försöker betala igen med några kloka ord ibland.

Anonym sa...

Hej Goa "Lillanna", min kära bonuslillasyster! Jag kryssade just i som gammal barndomsvän. Jag försöker att följa din blogg regelbundet. Tack för att du orkar dela med dig på detta sätt. Du är fantastisk och du skriver så okonstlat, rakt och träffsäkert med stor värme. Du har skrivandets gåva och din blogg skulle mycket väl kunna bli en bok i framtiden om du skulle vilja. Jag tror många läsare skulle finna stöd i det du nu går igenom.
Det känns bra att genom denna blogg kunna vara dig nära trots avståndet. Du är och har alltid varit en fantastisk människa. Sköt om dig och de dina.

Många kramar
Petra från Sundsvall.

Noomi sa...

Hej!

jag är en tjej på 21 år, som hittade hit via Underbara Claras blogg. Sen dess har jag skänkt pengar till Dodaj och helt enkelt fastnat för er historia. Jag känner inte dig, och du känner inte mig. Men ni har alla berört mig på ett speciellt sätt.

Kram Noomi

Anonym sa...

Hej
Hittade till din blogg via Gustavs. Läste den ofta och slogs lika ofta av all den klokhet/styrka han förmedlade. Fortsatte läsa din efter nån länkning först sporadiskt men efter Gustavs död känns det lika viktigt att läsa din blogg med din klokhet och styrka.
Jobbar som sjuksköterska men inte inom onkologi men har ändå varje vecka kontakt med cancersjuka patienter och deras anhöriga. Både du och Gustav har gett mig och ger mig kunskaper och insikter som jag har nytta av som medmänniska och som sjuksköterska.
Nu vet du vem en av dina dagliga bloggläsare är.
Styrkekramar med hopp om en skön sommar för er alla
Magdalena

Moa sa...

Jag har följt din blogg sedan några månader innan Gustav dog. Tror jag hittade hit via vimmelmamman. Jag är 21 år och har epilepsi och fibromyalgi. Läser gärna om folk i sjukhussvängen när jag känner mig ensam. Så har min bästa vän en riktig "waldorfamilj" som jag fått hänga på en del. Min yngsta bror är dessutom ett par månader äldre än Hugo.
Mycket gör att jag känner mig hemma i din blogg. Ditt språk är fantastiskt. Din styrka gör mig stark. Jag blir nog kvar här verkar det som.
Tusen kramar, Moa.

Anonym sa...

Hittat hit via Lotta Gray...
En "vanlig" 3-barnsmamma som gillar att läsa bloggar...bloggar som din gör att jag försöker inse vilken lycka jag själv har i det "lilla" som egentligen är det stora...just att mina 3 barn alla är hyfsat friska...iallafall än...att läsa om dina tankar mm gör helt enkelt att jag uppskattar nuet, "det lilla" här i livet mycket mer...prylar, löjligt höga löner mm mm mm är egentligen ingenting värt när det faktiskt kommer till kritan.
Kram och tack för att du skriver

Anonym sa...

Känner dig inte, inte heller någon av dina bekanta, har inga barn och har inte upplevt cancer på nära håll. Är bara 25.

Läser för att jag helt enkelt vill veta hur det går. En blogg så välskriven som din, särskilt med bilder, gör att man känner sig så "nära" på något vis. Jag ville veta hur det gick och jag hejade på Gustav. Nu är jag helt enkelt fast. Tycker väldigt mycket om ditt sätt att skriva! Kanske läser jag just din blogg för att man får både le och gråta, både av innehållet och språket. Fast jag lever ett så annorlunda liv känner jag igen mig i dina tankar ibland.

Anna sa...

Tack! Nu vet jag att jag har världens bästa och finaste bloggläsare!

Anonym sa...

Jag läser troget din blogg, har följt den ganska länge nu...Kramar i massor till hela familjen!

Camilla. barn 3

Anonym sa...

Hittade till din blogg via en annan blogg, känner inte dig men tycker att du skriver på ett sätt som berör.Jag har två barn, 10 och 14 år gamla som är friska och krya.
Tycker att ni gör det så bra som orkar med allt och jag hoppas verkligen att jag aldrig behöver uppleva den smärta som ni går igenom. Önskar er allt gott!

Elisabeth sa...

Blev tipsad av min vuxna dotter som blivit så berörd av din och Gustavs bloggar. Vi läste och samtalade mycket om detta ofattbara som ni råkade ut för. Nu tipsar jag andra. Jag önskar dig och din familj all glädje som livet någonsin kan skänka er framöver.

Minna sa...

Hittade din blogg via länk från någon annans cancerblogg!
Miste min son i leukemi och har följt ert öde, har gråtit massor! Finns så många likheter mellan oss!(skrev ett mail till dig i februari)Dessutom är jag också (bild)lärare.
Kram Minna

A&T sa...

Kryssade mig som själv drabbad och ytlig bekant. Går nog in här cirka en gång per dag. Din ide om en vi som bloggar träff är kanon tycker jag.

Är imponerad av 27 kompisar som läser bloggen. :)

Själv tror jag att jag har cirka 5 kompisar allt som allt

100000 kramar

Anna

Josefin sa...

Jag är själv drabbad, om än inte på långa vägar så hårt, och hittade hit genom ett forum för cancersjuka kvinnor. Har skrivit lite kommentarer innan då din blogg verkligen fångat mig :)

Singelmamman sa...

Jag hittade till Gustavs blogg via en annan blogg, minns inte vilken. Och sen till dig. Och blev gripen, berörd av Gustav och dig. Kan bara instämma i Caritas kommentar.

MrsG sa...

Hej! Jag är inte någon du känner. Jag heter Åsa och är en 40-årig 2 barnsmamma. Jag hittade din blogg av en slump(? Man vet ju aldrig vad ödet vill med en...) och fastnade. Du skriver väldigt gripande. Fast att jag inte upplevt cancerns helvete på helt nära håll har era (alltså ni föräldrar som bloggar) livsberättelser om att vara föräldrar till barn som med cancer påverkat mitt liv enormt. Jag känner, genom era upplevelser, en otroligt stor ödmjukhet och tacksamhet över vad jag har givits här i livet och det påverkar mitt sätt gentemot mina närstående på ett positivt sätt. Så skulle man kunna sammanfatta anledningen till varför jag stannat hos dig lite kort. Jag vill gärna berätta att jag i mars startade en insamling till Barncancerfonden. Tre veckor senare fick jag veta att en av mina närmaste kollegors dotter (9 år) diagnostiserats med leukemi och nu behandlas i Lund. Min insamling är nu tillägnad henne - Ebba - och alla andra barn naturligtvis. Titta gärna in i min blogg, där jag skriver om allt och inget efterhand som det dyker upp i mitt huvud... :-) Kram!

Anonym sa...

Hej !
Jag hittade din blogg genom VK´s bloggerska "Att gå i tusen bitar"... fastnade direkt. Har läst sedan före jul....
Alla hjärtans dag blev för mej Alla tårarnas dag.
Tänker ofta på er, fast jag inte känner er. Har många i min närmsta krets som har cancer, mest 40-åringar och äldre, men ändå... Kämpa på, tusen varma tankar // Elisabet

Susanne och Samuel sa...

Jag kryssade i ytligt bekant, för det var ju Samuel och Gustav som var/är kompisar. (Samuel fann häromdagen ett mail som Gustav skickat för längesedan och som han inte sett. Han blev ganska förtvivlad.) Jag har även upplevt cancer på nära håll; min pappa dog i cancer + några bekanta. Samt de patienter som jag följt ganska nära inpå. Ja, jag kryssade förstås även i för sjukvårdspersonal.
Din blogg har betytt mycket för oss, när vi försökt hantera det ohanterliga. Det som gör att man vill sparka sönder vackra saker. Saker tappar värde. Det har i alla fall varit något mindre svårt när man varit uppdaterad. Fortfarande vill jag inte begripa att det värsta hände.

Hälsn Susanne

annelie sa...

Jag behöver inte heller säga vm jag är.. =)
Jag kryssade vän, sjukvårdspersonal och upplevt cancer på nära håll...
Jag tycker att bloggträffen du pratar om låter som en strålande ide...
Hoppas att nån tar tag i den...
Kramen

annelie sa...

Jag behöver inte heller säga vm jag är.. =)
Jag kryssade vän, sjukvårdspersonal och upplevt cancer på nära håll...
Jag tycker att bloggträffen du pratar om låter som en strålande ide...
Hoppas att nån tar tag i den...
Kramen

annelie sa...

Jag behöver inte heller säga vm jag är.. =)
Jag kryssade vän, sjukvårdspersonal och upplevt cancer på nära håll...
Jag tycker att bloggträffen du pratar om låter som en strålande ide...
Hoppas att nån tar tag i den...
Kramen

Anonym sa...

Hej Anna! Även jag hittade dig via Underbara Clara. Jag gav i och med det ett bidrag till Dodaj fixar och på den vägen är det... Har faktiskt funderat själv över vad som gör att jag följer din blogg, för jag läser inte många andra. Tror det är för att du kan dela med dig av något som gör att man får en känsla av vad som är viktigt i livet.
Tack så mycket för att du skriver så bra!
Kram från Ida, fd. Umeå-bo.

Malin Björkman sa...

Hej på dig,
Jag skrattar lite när jag läser om dina spekulationer kring dina läsare. Du är för söt ; ) Jag förstår att du är super nyfiken vilka alla är som tar del av ditt liv. Jag har kryssat i kompis och läser inga andra bloggar utom din, bara för att du är så bra och skriver så bra och ger dina läsare mycket att fundera kring.
Puss och kram hoppas vi ses snart
Från Malin

Frida Dahlbäck sa...

Jag är en gammal elev.
Hade dig i hemkunskap och i syslöjd när jag gick i nian och idag är jag 20 år gammal, så det var ett tag sen.
Jag var inte världens bästa elev.. men jag tänker på dig Anna och din familj och följer din blogg dagligen sen 6-7 månader sen.

/Frida

Anna sa...

Men Frida! Du var ju jätterolig och mysig...Minns att jag tyckte det var trist att du slutade. Vad kul att du läser!
Kram.

Anonym sa...

Hej Anna! Jag hittade hit häromveckan genom Barncancerfondens något snåriga hemsida, där det finns blogglänkar. Jag kunde valt vilken blogg som helst men valde din för att jag fastnade för namnet (!). Sedan fastnade jag av andra orsaker...

Jag skrev ett jättelångt inlägg till dig efter att jag suttit en halv arbetsdag och gråtit mig alldeles svullen efter att ha läst om Gustav. Men inlägget tycks aldrig ha kommit med - det försvann väl i cyberrymden och jag orkade inte skriva det en gång till.

Jag bor strax utanför Stockholm med min familj: man och tre skolbarn. Du känner inte mig och vi kommer nog aldrig att träffas. Ändå berör vissa människor en så djupt och man känner nästan att man "får" en liten bit av den personen. Tack för att du delar med dig på ett sätt som känns rakt igenom öppet, ärligt och rakt ifrån hjärtat!

Gustav verkar ha varit en enastående rar liten kille och han ser så fin ut på dina bilder. Jag är själv helt förvånad över hur jag kan bli så känslomässigt påverkad av en okänd persons liv - både ditt och Gustavs - men så är det i alla fall. Som om det hände mig i detta nu, som om jag vore där, som om det var min familj som drabbades. Klump i halsen, rödgråtna ögon, ont i magen, tänker inte på annat.

Jag tog en paus från bloggen några dagar och kom tillbaka när jag hämtat mig :-) Sedan läste jag om en del stycken och hann fram till de nyare texterna, där Gustav redan var borta och där Hugo och Clara finns med. Du har så fina barn! Och du är så vacker själv! Ja, jag vet att det är extremt ytligt och verkligt förgängligt och inte heller något man "rår för" eller förtjänar, men jag ville bara säga det: du är så söt!

Men det som håller mig kvar, en främling som inte ens delar din erfarenhet av svårt sjuka barn, det är ditt fantastiskt fina sätt att skriva. Du är enorm på att sätta ord på dina känslor och på att skriva lättfattligt men komplext på samma gång. Vilken gåva!

Jag kommer att finnas kvar här i bakgrunden. Hoppas du inte känner prestationsångest och krav framöver, för nu vet du kanske mer om vilka alla vi är som läser din blogg. Tusen tack för att du låter oss!

Anonym sa...

Hej Anna!
Har följt din blogg i princip sen den startade men aldrig kommenterat. Fick tips av AL som jag ju är kompis med. Har gråtit många gånger men även skrattat. Har ju själv tre barn varav ett är född 1997...

Kramar och varma tankar
Tarja

Susanne sa...

Jag är en trebarnsmamma med barn i åldrarna 7 år i oktober, 2 år i juni och 1 år i september. Fyller snart 28 år. Bor med min man (inte för att vi är gifta, men jag kallar honom för min man ändå) i Stockholm, men snart flyttar vi till en villa i Kungsör. Jag och min man kommer ifrån trakterna där i kring, så man kan säga att vi flyttar hem igen. Har varit föräldraledig i två år nu till sommaren, men i höst ska jag återgå till mina studier till lärare (fem terminer kvar).

Nu vet du lite till om en av dina bloggläsare. Hoppas allt är väl!

Christine sa...

Jag fyller 37 om en vecka, är gift med Lasse som varit min sedan jag var 16 och han 17, och är galet kär i honom än. Vi har tre barn; Emma snart 9, Jacob snart 7 och så lilla sladdisen Alice som föddes i april 2009. Vi bor i ett stort vackert hos i underbart fina Trosa söder om Stockholm.

Hittade dig via Vimmelmamman i början av året och blev omedelbart blixtförälskad i Gustav. Under några veckor började jag varje morgon med ett djupt andetag och ett klick för att se hur ni hade det. Grät tills huvudvärken kom och gick sedan och kramade min familj extra hårt och länge.

Min pappa dog i leukemi när jag var gravid med Jacob. Han hann precis fylla 60. Det var min hittills värsta upplevelse och går ändå inte på något sätt att jämföra med din. Ett barn är ett barn är ett barn.

Tittar till dig nästan dagligen och önskar dig bara gott. Du är en oerhört varm, stark, klok och vacker kvinna som jag är djupt imponerad av.

Många kramar från Christine

Jennifer sa...

Hej Anna,
Jag hittade din blogg för några månader sedan via en vän till mig som också har en blogg. Våra döttrar är 3 resp 3.5år och vi träffades på Q84(barnonkolog avdelning på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm) där de båda behandlas för leukemi.
Har aldrig kommenterat förr men kollar in några gånger i veckan.
jennifer

Blackm sa...

Hej! Jag är en trettiotreårig (häpnar varje gång jag skriver min ålder...hänger inte med riktigt...) tre barns mor i en mindre ort. Bor med min sambo, började blogga och läsa andras bloggar i höstas. Hittade hit via en länkning från vimmelmamman, sen var jag stenhårt fast här. Jag har oxå hoppats och tänkt på er massor. Du skriver så fängslande.
Kram!
www.svartam.blogg.se

Anonym sa...

Hej Anna,

Jag kommer inte ihåg hur jag hittade hit men jag vet varför jag läser och det gör jag för att du skriver så fängslande att jag tänker på dig och din familj flera gånger i veckan, trots att vi aldrig träffats.

Jag läser också för att jag är sjuksköterska och arbetar som kontaktperson till de cancerpatienter som "hör" till den avdelning som jag jobbar på. Att läsa här hjälper mig att inte bli distanserad och det är jag tacksam för.

Jag är 32, älskar också en Johan och har två pojkar, en på 2 år och en på 8 månader.

Kram

A-K sa...

En helt vanlig mamma till tre här som roar mig med att läsa bloggar när ungarna somnat eller bussen skumpar mot jobbet...

Hittade era bloggar genom Vimmelmamman i slutet av december eller början av januari. Här läst å läst å fällt både en och två tårar över hur orättvist livet är och hur otroligt tragiskt ni har det... Ni bland många... men för oss där livet bara lullar på är det nog nyttigt å få en liten kick där bak om hur skört livet egentligen är så vi tar vara på varenda dag tillsammans...

TAck för att jag får vara ta del av din vardag.

Draculla sa...

Har fortsatt läsa för att du skriver så fantastiskt fint. Är det OK för dig att jag lägger in en länk till dig på min blogg, (då får du ännu fler okända läsare)...
Jag tycker att på det sätt du skriver om känslorna, hur det faktiskt är för en familj att drabbas som ni gjort är helt unikt. Att ta del av sorgen är också viktigt, du har lärt mig mycket. Du skriver naket, i nuet, osentimentalt, utan bitterhet och helt sant. Det hittar man inte någon annanstans.
Kram
Yvonne