Alvin, Annika och Henris son som är lika gammal som Klara, har spelat fotboll hela helgen i Aroscupen och jag har upptäckt att fotboll faktiskt kan vara rätt kul att titta på. Jag har också upptäckt hur sorgligt det kan vara med barn som är jämngamla med Gustav.
Hugo kröp idag fram till en pojke i tolvårsåldern, på samma sätt som han skulle ha gjort om det hade varit Gustav som satt och tittade på matchen. Han tittade storögt på den fina pojken och klappade honom på benet. Pojken vände sig om och log. Minns Hugo sin bror? Saknar han honom? Var det så att han kände igen något i storleken och värmen? Dom kommunicerade lite och jag önskade innerligt att det hade varit Gustav. Jag önskade att Gustav var med och lyfte upp sin lillebror i luften. Att det var Gustav som stolt visade upp sin lilla bror. Det var svårt att inte gråta där på sidan av planen när Alvin och laget spelade som bäst.
8 kommentarer:
Anna!
Så fantastiskt fint du skriver om Gustav, Alvin och Hugo!
Olle och Torie
Jag ser scenerna framför mig, både den du skriver om och hur det skulle ha varit. Oj, vad jag förstår att det var svårt att inte gråta. Många kramar
Lotta
Nu fick jag tårar i ögonen, Anna !
Tror helt säkert Hugo minns sin storebror.. och saknar honom. Precis som du. Kram !
Vad fint. Hugo måste tyckt att pojken påminde om hans bror.
Kram
Så sorgligt att veta att Hugo aldrig kommer att bli upplyft av Gustav, att Hugo aldrig kommer att lära känna Gustav. Jag gråter och skickar en varm hälsning och kram.
Åh Anna så sorgligt!
Han minns säkert sin bror..
Så ont det måste göra i ditt hjärta
när saknad och minnen visar sig så..
Kramar till dig
Varm kram till dig Anna! Förstår att det gör ont att se jämnåriga... Det blir så uppenbart då vad som fattas...
Kram Isa mamma till Evelina (01-04)
Anna du är så fantastikst duktig på att uttrycka dig, sådär så att gråten kommer men med en varm känsla. Nånstans kommer Hugo säkert alltid att minnas. För det är den har är, lillebror till Gustav <3
Kram från ett soligt stockholm
Sara LH
Skicka en kommentar