fredag 18 juni 2010

I drömmarna.

Idag sov jag samtidigt med Hugo och återigen drömde jag att jag var ledsen. Inte bara ledsen utan hysterisk, förtvivlad och helt utom mig av sorg.

Det har hänt många gånger sedan Gustav dog. Förmodligen måste jag drömma så för att orka. Nånstans måste sorgen få ta stor plats och i mitt fall är det i drömmarna.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Storebror och lillebror... så fina.
Varma kramar
Margita

Anonym sa...

Dom är faktiskt ganska lika varandra. Så fina de är tillsammans.

Försökt ta dig igenom de värsta sorgattackerna- de kommar alltid att finnas där. Just nu är det nog som ett öppet sår men med tiden blir det ett är som du får vårda och minnas med ömhet.

Må gott. Kram M-Umeå

Anonym sa...

Ska naturligtvis stå Ärr !

(Har nog inte vaknat riktigt än;)

M-Umeå

Singelmamman sa...

Svårt att tro att såren kan läka. Men jag tror att det bleknar och blir en annat sorts smärta och sorg. Men till dess måste sorgen få ta plats. Jag hoppas att drömmarna hjälper och att du kanske kan släppa ut sorgen även i vaket tillstånd. Fast jag vet att jag har varit livrädd för att själv kunna släppa ut sorgen när den varit som störst. Rädd för att helt enkelt förlora mig i sorgen och inte kunna ta mig upp, och ur den. Men på ngt sätt gjorde jag det. Kram.

anna-en ängel i himlen, en på jorden sa...

Så där saknar jag mina barn också, de brukade också sova sådär.
<3 Kram

Tigris Predikantan sa...

En riktigt vacker bild! Styrkekram.

Sara sa...

Det är ju precis som du säger. Känslor som man inte orkar eller kan hantera i den vakna verkligheten kommer ofta upp till ytan i drömmarnas värld. Och det är bra, för känslorna måste få finnas där, få utrymme och tid. Jag sänder dig en tanke med tröst och stöd och hoppas att den når dig på något sätt. Kram Sara