torsdag 24 juni 2010

Sjukskriven.

I dag ska jag till min läkare. Besöken där går numera ut på att prata om vidare sjukskrivning eller ej.

Enligt försäkringskassans regler är det först efter 6 månader man måste se till arbetsförmågan på hela arbetsmarknaden. Dessförinnan tar man enbart hänsyn till arbetsförmågan på den arbetsplats man hade när man blev sjukskriven. I mitt fall har det gått 6 månader den 15 augusti.

Att jag inte kan återgå till mitt gamla jobb i dagsläget är det ingen som ifrågasätter. Sömnrubbningar, stor trötthet, koncentrationssvårigheter och extrem känslighet för ljud och stress är några av mina symptom och med dessa är jobbet som lärare högst olämpligt. Att dessutom arbeta på Gustavs skola förvärrar saken ytterligare. I mitt fall bedöms det inte som främjande att ännu återgå till arbetet som det annars brukar vara vanligt att man resonerar. Att vara sjukskriven är ju inte alltid det bästa för ett tillfrisknande. Sjuk känns ju märkligt att kalla mitt tillstånd även om det ibland gör ondare än ryggskott att sörja.

Jag kommer inte att jobba på skolan nästa år heller. Jag vill vara mammaledig med Hugo och jag har dessutom kommit in på en kurs jag velat gå sedan jag hörde talas om den i februari. I september ska jag börja på en skrivarkurs på en folkhögskola utanför Skellefteå! På Medlefors folkhögskola går en distanskurs som heter Skriv för hälsa där man träffas vid tre tillfällen under året och gör resten via nätet. Kursen var som gjord för mig och jag längtar jättemycket. Det är fint att ha roliga saker att se fram emot.

Andra saker jag ser fram emot:

Att Hugo ska börja gå på riktigt.

Bröllop på lördag.

Att Klara ska komma hem från semestern.

Att min trädgård ska börja blomma.

Att börja renovera i lillstugan.

Urkult i Augusti.

4 kommentarer:

Hanna sa...

Folkhögskola är det bästa som finns!

Sandra sa...

Så klokt att göra sådant som är bra för själen. Dessutom är du otroligt duktig på att skriva!

Kuriosa. Min kära svärföräldrar träffades på Medlefors folkhögskola i slutet av 60-talet.

Oda sa...

Tack desamma!

Anonym sa...

Jag har följt din blogg sedan januari och jag blir mer och mer övertygad - en dag så kommer jag att läsa en bok skriven av dig, Anna. Lycka till & många kramar från en mamma som hoppas slippa (men bävar inför)den smärta som du beskriver!