onsdag 16 juni 2010

Tilly saknar sin vän.


Här kan ni läsa ännu en fin dikt 
skriven av en klasskompis till lilla G.


Skrivet av Anna klockan 07:29

8 kommentarer:

Anonym sa...

Jag måste bara säga efter att läst denna blogg lite då och då.... Vad är det frågan om igentligen. Du bloggar ju om ditt liv och man har möjlighet att kommentera. Men varje gång någon inte tycker som du så blir denna personen påhoppad. Jag håller till viss del med lillstrumpan som skrev en kommentar för ett tag sedan. Hon ifrågasatte bara hur du tänker i vissa frågor. Då blir hon bl.a. Kallad för jävla fegis av en annan bloggläsare... Vad är detta.
Jag har också höjt på ögonbrynen många gånger. Speciellt när du la ut listan på saker man kan göra åt någon som förlorat en anhöring. Trodde fört att det var ett skämt eller en lista för dumma. Den tog liksom aldrig slut.
Det du sedan skrev om ditt liv och hur tufft du haft det... ja men hallå... det är livet min vän för de flesta av oss.
Skillsmässor, studielån, taskig ekonomi, taskiga relationer. Det är inga unika saker. Att mista sitt barn är det värsta som kan hända en människa, det är vetenskapligt bevisat. Men allt det andra går de flesta igenom någon gång i livet.
Du skriver ofta att du är arg och sur och det märker man faktist i bloggen. Du låter som en mycket grinig person .
Jag fattar inte ens varför jag sitter här och skrivet till en människa jag aldrig träffat och som absolut inte betyder något för mej. Jag halkade in på bloggen när Gustav var sjuk, minns inte ens hur men just då fastnade jag för att det var så fruktansvärt ledsamt och han var så speciell.
Men nu har jag sagt mitt för första och sista gången på denna bloggen så tack och hej.

16 juni 2010 kl. 08:19
Mikaela sa...

Tur att det inte finns så många människor som denna "anonym"! Dom flesta av oss älskar att läsa din blogg, Anna, och förundras över hur stark du är som orkar ta dig igenom allt detta och fortfarande ha humorn i behåll.
Stå på dig!
Kramar, Mikaela

16 juni 2010 kl. 15:13
Kirsten sa...

HA hA HA! Måste bara få skratta högt ett tag över den första kommentaren! Låter för mycket som en där gillar att reta upp folk för att få uppmärksamhet på det viset ;) Och så går vi vidare !

Stor kram till unika dig Anna !

17 juni 2010 kl. 01:03
Stina sa...

Som nära vän till Anna måste jag bara säga att hon är en av de gladaste och mest glädjespridande personer jag känner! Till och med under tiden Gustav var sjuk och sedan han gått bort. En grinig person är det sista hon är.

Puss på dig finaste Anna!

17 juni 2010 kl. 12:14
helen sa...

Vilka människor är det eg. som orkar läsa och kommentera bloggar och bloggare som man inte gillar och stör sig på? Det verkar ju helt sjukt. Och hur kan man för övrigt störa sig på en människas sätt att hantera sorg?

Gud välsigne Anna med familj! Kärlek är större än hat <3 AMEN!!

17 juni 2010 kl. 17:41
Anonym sa...

DIN PSYKO- som, gömde sig under "anonym" och trakasserar och skriver massa kränkade saker om en mor, som förlorade sitt barn! Om jag har fått en möjlighet skulle jag sputta i ditt ansikte ( jag är ej rädd för en polisanmällan).DU ÄR EJ MÄNNISKA. DU ÄR ETT MONSTER OCH ODJUR, SOM´PLÅGAR ANDRA! är det avund som driver dig till att skriva sådana ord att man vill bara spy??? Uppenbarligen hatar du allt och alla och mest av allt DIG SJÄLV! Undrar vilken diagnos skulle passa för en så sjuk person som du? jag är säcker på att du är en kvinna, ensamstående...som ingen vill ha! Håll dig borta från Anna och hennes blogg....
Gör n-t förnufftig istället, tex ställ dig i kö för att gå till psykolog, INSER HUR SJUK DU ÄR!Sök en akut hjälp innan din hat och avund kommer att frätta dig!
mamma till en flicka som var Gustavs vän.
Natalie J.

17 juni 2010 kl. 20:39
Camilla sa...

Det är faktiskt Annas blogg och hon får ju skriva precis vad hon vill på den! Passar det inte kan ju personen sluta läsa och låta bli att vara elak. Hur känner man sig när man kritiserat en annan person så, anonymt dessutom...

17 juni 2010 kl. 22:04
Moa sa...

Det känns som att anonym har valt ut de mer vanliga delarna ur ditt inlägg om ditt liv. Studielån, skilsmässa, taskig ekonomi, taskiga relationer.
Däremot kan man väl inte direkt påstå att flera års ätstörningar, knivrån som leder till posttraumatisk stress och ett barn som blir svårt sjukt och dör tillhör det som en människa borde få vara med om i livet (tja, det sista tyckte hon iofs var det värsta man kunde vara med om).

17 juni 2010 kl. 22:53

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)