Proletärstjärnans sken
3 timmar sedan
onsdag 10 mars 2010
10 minuter.
Idag när Lisa hade varit här och jag började laga mat slog det mig. Tio minuter, kanske en kvart, hade gått utan att jag tänkte på Gustav.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
17 kommentarer:
Och alla känsloupplevelser som skakar om och ställer till det. Men också bär med sig något nytt.
Skönt med nära o kära som gör att man glömmer alla sorger för en stund. Om så bara 10 minuter!
"Don't cry because it's over - smile because it happened."
..ett annat sätt att säga, att han "bara" fanns i dina tankar 23 timmer och 50 minuter idag, eller hur ? :)
Tror jag tänker på Linus ett par timmer om dagan, nu efter ett år har gått. Mest på det sättet, att han dyker upp MÅNGA gånger under dagen i olika sammenhang. Inte alls konstigt, tycker jag. De fortsätter ju vara en del av familjen !
Kramar till dig Anna !
Folk har slutat att kommentera sedan GUSTAV lämnade jordelivet. Så ledsamt.
Tänker på dig. Varje dag.
Och inte älskar eller saknar du honom mindre för det. Vardagen kommer att sakta, sakta återta sitt grepp, och det är bra och naturligt. Och det är väldigt bra att du gör den här reflektionen. Att det finns Gustavfria minuter i tankevardagen. För i ditt inre finns han alltid ändå.
Små, små myrsteg till något som ska liknas vid vardag...
Kramar
Livet gar vidare, det ser Gustav till.
Förstår att du tänker på Gustav varje vaken minut. De få stunder du inte gör det märker du kanske inte av, förrän efteråt. Ha inte dåligt samvete för de få minuter. De få minuter kroppen återhämtar sig, hämtar ny energi! Må så gott/Kram annami
Så skönt att få ett litet andrum emellanåt. Det är väl det som gör att man klarar av en sådan sak ni går igenom. Livet måste ju levas oavsett. Som tur är går det lättare och lättare även om sorgen alltid kommer finnas i periferin. Till slut knuffas den ut till yttersta kanten av alla fina minnen.
Då man är inne i denna sväng med sjukdom å elände så har ju allt kretsat kring dom i en väldig lång tid, du är enorm mamma som delar med dig, vi tänker på dig.
Kerstin å Simon
Hej Anna,
Jag hittade dig genom virka amigurumis inlägg idag. Jag tänker på dig och hoppas att du och din familj får tid att återhämta er. Jag satte ett litet bidrag till Annas andrum och hoppas att det ska hjälpa något i er tillvaro.
Gustav var nog iväg på några skojigheter och hade inte tid att bli tänkt på just då.
Många kramar!
jag vet inte hur du kände då du kom på det, att du inte tänkt på honom på ett par minuter...
Jag vet att när det hände mig första gången så fick jag dåligt samvete nästan. Det var precis som om jag glömt S, men så är det ju verkligen inte. Man tänker ju inte ständigt och jämt på de barnen man har kvar heller...
jag tror precis som anonym före mig skriver, att Gustav inte hade tid att bli tänkt på just då och att han vet att han alltid finns med er oavsett om du tänker på honom eller inte.
Kram
jag vet inte hur du kände då du kom på det, att du inte tänkt på honom på ett par minuter...
Jag vet att när det hände mig första gången så fick jag dåligt samvete nästan. Det var precis som om jag glömt S, men så är det ju verkligen inte. Man tänker ju inte ständigt och jämt på de barnen man har kvar heller...
jag tror precis som anonym före mig skriver, att Gustav inte hade tid att bli tänkt på just då och att han vet att han alltid finns med er oavsett om du tänker på honom eller inte.
Kram
Jag tillhör de som ej kommenterar så mycket längre men tittar och läser hela tiden och även min tanke finns hos dig Anna. Du bär din sorg och eftersom jag inte känner dig så är det svårt att kommentera så det inte blir fel = gör mer skada en nytta så att säga. När jag kan tyda mer mellan radera var du står i ditt sorg arbeta så kommer kommerntarerna att flöda igen :)
<3
Jag vet att det är svårt att kommentera på min blogg och har fullaste respekt för de som inte gör det. Jag förväntar mig inga kommentarer och vill inte att man ska känna att man måste kommentera om man läser. Jag läser många bloggar och finner själv inte alltid orden. Om jag hade ägnat timmar åt att svara på kommentarerna, hade jag förväntat mig svar. Men nu är min blogg en slags enväga kommunikation och varje kommentar ser jag bara som bonus. Sen blir jag såklart glad över att ni tar er tid att skriva.
Kram.
Skicka en kommentar