onsdag 24 mars 2010

Om att inte kunna prata om det svåra.

I dag har jag varit en kortis hos fina familjen efter en promenad med Hugo, besökt Gustav i urnan på kapellet, fått fint kort besök av två vänner. Sen orkade jag inte något mer och sov igen flera timmar. Och så har jag gråtit till och från hela eftermiddagen.

Hugo tittar på mig med världens största leende när jag är ledsen. Då blir jag varm och glad men sen mer sorgsen då jag blir påmind om att dom inte kommer att få lära känna varandra, bröderna. Jag tänker på hur Gustav frågade om vad vi kommer att berätta för Hugo om honom och jag tänker på vilken stor förlust det är för Hugo och hela världen att Gustav inte längre finns.

Känner hur det värker i magen, i hjärtat och sedan vidare ut i kroppen, i varje muskelfäste och sätter sig där. Nu kan jag inte vrida huvudet åt höger, imorgon kan det vara något annat. Jag orkar inte prata om hur det känns. Det är så svårt att finna ord. Jag vet att mina vänner kollar här på bloggen efter hur jag mår eftersom jag inte berättar det. Orkar inte prata om det jobbiga. Inte med någon. Kan inte ens skriva. Det är fint att läsa era kommentarer. Ni som lyssnar, förstår och uppmuntrar ger mig lite kraft. Ett hårt, ont arbete är vad det är att sörja, precis som någon skrev.


 Grodan och Isbjörnen har nu kommit fram till Victoria som fick ny benmärg i fredags. En handdocka att leka med och en björn att gosa med kan behövas när man är nästan 3 år och måste vara isolerad länge.

23 kommentarer:

Anonym sa...

Känner så med dig. Denna förlamande, bottenlösa sorg är så tung att bära... Man kan inte förstå förrän man varit där, hur tung både fysiskt och psykiskt den är.. Håller med dig att den också är svår att beskriva. De allra starkaste känslorna i livet ÄR svåra att beskriva i ord.
Ger dig en varm kram och hoppas du snart får en lite bättre dag igen. För de bra dagarna kommer då och då. Det blir bättre. Sakta.
Kram Isa som går lite före dig på sorgestigen
(Mamma till Evelina 2001-2004, leukemi)

Anonym sa...

Jag vill bara säga till dig att det finns ett litet ljus i tillvaron, längre fram, då Gustav kommer att vara med dig, precis som nu, men utan att det gör så outhärdligt ont inuti. Det ljusa, positiva som Gustav gav och som ni upplevde tillsammans, kommer successivt, några tusendels millimeter i taget, att läka det som gör allra ondast i den stora sorgen och tomheten. När man är mitt i det allra värsta är det svårt att tro att det någonsin ska kunna kännas det minsta bättre. Men livet är ju så här, inte rättvist och inte alltid vackert. Däremot starkt och konstigt nog går det, inte bara att överleva, utan också fortsätta leva, även efter det allra värsta.
"Allt som är kvar av mig är inom er, så är vi jämt tillsammans". Det är så.
Den största av kramar till dig!

Anonym sa...

Vill bara ge massa kramar och säga att jag känner med dig och tänker på dig och de dina.
Kram
kram
kram

Jessica i Östersund sa...

Blir så glad när jag ser att du gjort ett inlägg, och samtidigt så ledsen. Sitter här och försöker finna ord, finna tröst, finna något som kan hjälpa för en stund. Kan inte lätta din börda men går gärna bredvid dig i din sorg. Många många kramar.

Singelmamman sa...

Sänder en hälsning. Om jag någonsin drabbas av en sorg så ofattbar som den du drabbats av önskar jag att jag har din styrka att klara av den. Och styrkan att orka och våga sörja.
Kram

annami sa...

Gråt du vid vår axel, så länge du vill. Vi finns här, läser, lyssnar, dina känslor som vi genom dina ord många gånger känner så nära. Gråter med dig, sörjer en fin grabb som kanske egentligen inte så många av oss kände, men som genom dig vi tog honom till våra hjärtan. Förstår att vissa dagar är svårare att ta sig igenom än andra. Du skriver om de två bröderna som inte får växa upp tillsammans, Annat än i sagorna som ni berättar för Hugo genom hela hans uppväxt! /anna

Anonym sa...

Hej Anna.
VA klok han va din Gustav. Att han funderade över vad ni kommer att berätta för Hugo om honom. Han verkade alltid tänka på andra, fast han va så liten.
Han och du är nog ganska lika. För nu tänker du på andra. Så underbar ide de här med alla gosedjuren. Du glädjer så många med de du gör.
Kämpa på Anna de blir bättre men de tar LITE TID eller lång tid de är olika..
Många kramar från en medmänniska

Anonym sa...

Tycker du beskriver sorgen bra - ett stort, varkande hal som gor sa ont, sa ont. Sakta kommer halet att fyllas med fina, ljusa minnen av Gustav. Hugo och Klara kommer ocksa med sina leenden att hjalpa till att fylla halet. Det faktum att du mitt i din svara sorg anda har styrka att hjalpa andra barn ar i mitt tycke enormt!

Skickar stora styrkekramar fran Texas

Maria sa...

TACK annan för att du orkar läsa andras bloggar och ge stöttande ord. Du är en fantastisk människa, hjärta så stort, stort!! Åh, vad jag önskar att Gustav också kunde få fira två-års dag efter BMT. Många kramar till dig!! Maria

gotteochvi♥ GRAVID IGEN! sa...

styrkekramar till er!

Anonym sa...

fina fina Anna, efter varje inlägg vill man bara skriva något, en tröst, ett gott ord, men orden blir så triviala och allt känns så litet i sammanhanget.

Tänker på er
sara l h

Camilla sa...

Även om vi inte känner varann och jag inte har några riktigt bra och tröstade saker att säga så vill jag skicka en stor varm kram! Jag tänker på dig ofta och det bottenlösa svåra du tvingas gå igenom. KRAM!

Anonym sa...

FOTSPÅR I SANDEN
En natt hade en man en dröm. Han drömde att
han gick längs en strand tillsammans med Gud.
På himlen trädde plötsligt händelser från hans
liv fram. Han märkte att vid varje period i
livet fanns spår i sanden av två par fötter:
det ena spåret var hans, det andra var Guds.


När den sista delen av hans liv framträdde,
såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då
såg han att många gånger under sin levnads
vandring fanns det bara ett par fotspår. Han
märkte också att detta inträffade under hans
mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.


Detta bekymrade honom verkligen och han
frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den
gången jag bestämde mig för att följa Dig,
att Du aldrig skulle överge mig utan gå
vid min sida hela vägen. Men jag har märkt
att under de allra svåraste tiderna i mitt
liv har det funnits bara ett par fotspår.
Jag kan inte förstå, att Du lämnade mig
när jag behövde Dig mest."


HERREN svarade: "Mitt kära barn, jag älskar
dig och skulle aldrig lämna dig under tider
av prövningar och lidande. När du såg bara
ett par fotspår - det var då jag bar dig....

Tänker på dig!

Varm kram från Lina

Anonym sa...

Lina igen....
Jag är inte troende, men jag tycker ändå att denna är så vacker. Man behöver inte alltid berätta hur det känns, om man inte vill. Försök dock känna i hjärtat att du har stöd och öron som lyssnar OM du vill berätta.
KRAM till dig igen

Anonym sa...

Tänker på dig ofta och följer din väg genom dina skrivna ord.
Kan inte ge dig den tröst som raderar din smärta.
Jag kan bara sända all kärlek och önskar det värmer när du fryser som mest.
Kramar Karin H

Anonym sa...

Sänder massvis med varma cyberkramar och tankar och hoppas dom ger lite tröst och styrka åtminstone. Kramar Susanne (den okända bloggläsaren)

Anonym sa...

Medan tårarna trillar längs mina kinder, skickar jag dig & de dina ett stort, stort fång varma styrkekramar... <3
/Carina i Sthlm

annelie sa...

Jag tycker att det är ortoligt starkt av dig att trots att du itnte vill prata om sorgen, orkar sätta dig ner och besktiva den så mitt i prick hur det känns. Jag hoppas att du har en bättre dag idag.
Ingen kan kräva att alltid få ett ärligt svar på frågan : Hur är det, hur mår du. Vissa dagar orkar man bara inte berätta allt.
Anddra dagar är det hur självklart som helst. Vissa dagar går bra, andra går över huvudtaget inte alls...

Stor stor kram till dig, tänker på dig varje dag...

FutureHope sa...

Att mista nån är bedövande. Tänker på dig.

Anonym sa...

När min pappa dog läste jag att första tiden känns allt bara som ett stort svart hål som sedan med tiden förvandlas till vackra minnen, precis som kol förvandlas och blir till vackra diamanter. Tyvärr tar det tid och måste få göra det med. Även om det inte känns så nu eller kommer att kännas så på länge så kommer det svarta hålet att försvinna lite för att ge plats åt den fina diamanten som Gustav lämnat efter sig.

Omentjej sa...

"Ett hårt, ont arbete är vad det är att sörja" - det var kloka ord. Jag har varit förlamad av sorg, men din sorg kan jag inte ens föreställa mig. Stor kram till dig och din familj.

Anna Karin sa...

Hej, jag vet så väl hur ni känner, jag var själv där den 7 maj då våran Tim gick bort i cancer, hjärntumör. Vill bara att ni ska veta att vi finns här om det är nåt, även fast vi inte känner varandra. Styrke kramar Tims mamma Anna Karin

Anonym sa...

Ingen kan sätta ord på det svåra som du, Anna! Och ord, de hjälper en genom taggtrådsskogar, salpeterhav och mörka, mörka labyrinter, fyllda med hjärnspöken och outspädd saknad. Tack. /P