Sorgearbete.

Den enorma tröttheten som kommit över mig då och då, framför allt sedan efter begravningen men även under sjukdomstiden, har kommit mer och mer sällan.
Det blir mer jobbigt desto mindre förberedd jag är. Förut kunde det hända fyra gånger i veckan och nu var det mer än en vecka sedan.

Och så kom den igår, tog en paus på kvällen och är tillbaka idag. Armarna känns tunga och slappa, helt utan kraft. Till och med att skriva är ansträngande. Prata är det inte ens fråga om, stötvis kommer det ut ord och varje stavelse är en ansträngning. Det känns fullt i huvudet, något finns där som hindrar varje klar och förnuftig tanke. En seg sörja som upptar all plats för kreativt tänkande. Jag tycker att jag ser sämre, liksom dimmigt. Och så gråten förstås.

Jag tänker på Gustav mer och med större sorg en sån här dag än andra och då på den sjuka lilla gossen. På hur han kämpade för att hinna färdigt Petras groda dagen för den sista sövningen och på hur han massproducerade dom vackra julklapparna i halvfabrikat. En dröm för ett Waldorfbarn där allt görs från grunden. Där hugger man ner trädet, kapar till virket, sågar ut formen man ritat själv och slipar tills fingrarna blöder för att att få till den vackraste galgen. Hängaren gör man sedan i smedjan. På lekterapin fanns galgen färdig, det var bara att måla. Även om jag så klart värnar Waldorfskolans hantverkspedagogik så var det härligt att se en helt annan kreativitet hos Gustav.

Jag tänker på hur han hade massor av slangar i perioder. Syrgas i näsan, pickline i armen, drän från lungan och syresättningsmätaren på fingret. Hur han endast kunde ligga på rygg. Jag tänker på alla de gånger man var tvungen att hjälpa honom till toaletten med droppställningen som var så tung att den nästan välte. På hur apparaterna susade och tickade dygnet runt och ofta pep i protest och vi var tvungna att ringa på personal. Jag minns hur någon an gång kom åt hans cvk och råkade rycka i den och paniken han fick då, hur den ohämmade gråten äntligen sipprade ut även för honom. Jag minns hur hans ben blev smalare och smalare och överkroppen svällde av allt kortison. Jag tänker på hur viktigt det var för honom att vi skulle leva vidare med glädjen och inte med sorgen i fokus.  Och så tänker jag på så mycket annat som är för svårt att skriva om.

Jag vet att det brukar bli bättre när jag jobbat lite i trädgården men det kommer att ta tid innan jag orkar gå ut idag. Och så blåser det... Men senare ska dom planteras, vinbärsbuskarna, bukettapeln, sommarmalvorna och krusbärsbusken. När kraften i armarna kommer smygande tillbaka.

På uppvaket 26 januari, 

det han själv inte trodde han skulle vakna upp ifrån.

Grodan Dodaj till favoritsköterskan var med hela tiden.

Hon tog även med Dodaj på bio, Farsan, 

som Gustav så gärna ville se men inte hann gå på.

Biljetter fick vi av Josef Fares, som gjorde Kopps, 

Gustens favoritfilm.