onsdag 23 juni 2010

Graven.

När vi varit borta har jag längtat till graven.

Väl hemma ville jag inte åka dit.

Det är så vansinnigt jobbigt att ens nudda vid tanken på att jag begravt mitt barn, att hans aska ligger nedgrävd i jorden. Att jag planterat blommor och gjort fint vid mitt barns grav är helt absurt, det är knappt att jag ens förstår det. Ofta går det lätt att inte vara allt för ledsen men att se graven med Gustavs namn på gör ont. Så ont, så ont.

Det är väldigt vackert där. Flera personer har varit och lämnat saker och mamma och pappa plockar ofta nytt blåbärsris och sätter i vasen där. Gullvivorna blommar vackert och det är fint att se dom att tänka på att Gustav dagen före han dog såg gullvivor på tv:n och sa att Det där är en fin blomma. Jonnas och Noahs nallar står och vakar över Gustav och har blivit regnade på så dom såg rätt ledsna ut idag. Jag hängde en glasängel på korset och Hugo åt en banan.

Jag grät och grät och det var så extra sorgligt att vara där idag. Jag ser mig som vanligt omkring och undrar var han är. Jag tänker att han känner min sorg och blir arg över att jag är ledsen, ledsen över att jag är ledsen. Det är skönare att glädjas över andra saker för då vet jag att Gustav är nöjd. Fast jag vet att han förstår att jag måste få vara ledsen också.

Jag vill inte ha en grav. Jag vill inte att Gustav ska vara död. Jag vill skratta med honom och kramas med honom.

Det känns som att jag gått in i en ny fas. Sorgebubblan jag befunnit mig i har öppnat sig lite mer och jag står med ena foten utanför. Det är inte längre så att jag bearbetar och sörjer året av sjukdom. Jag har börjat sörja mitt döda barn. Jag är mer ledsen och saknaden gör ondare. Fast på ett märkligt sätt känns det inte lika tungt att bära. Jag har fortfarande lite svårt med minnet och med koncentrationen men det är inte riktigt lika trögt i tankarna längre.

12 kommentarer:

Singelmamman sa...

Åh så ledsamt! Jag gråter för din skull. Jag önskar att jag hade kloka saker att säga. Men det har jag inte. Ber inte heller om ursäkt för det, men vill så gärna kunna förmedla det jag känner. Kan inte fatta hur svårt det måste vara att behöva stå vid Gustavs grav. Att gråta över sitt döda barn. Skickar en kram!

Viktoria A sa...

Varma kramar, Anna. Jag finner inga ord.

Sara sa...

Det är så sant det som Alf Henriksson skriver i sin berömda dikt.

"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag, och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer."

Kramar från mig

Sofia, mamma till Eddie sa...

hjärtat värker och gör väldigt väldigt ont när jag läser det du skriver idag... Idag kom tårarna när jag kom hit in och jag känner så otroligt mycket med dig... Vill bara krama om dig...

Sofia, mamma till Eddie sa...

hjärtat värker och gör väldigt väldigt ont när jag läser det du skriver idag... Idag kom tårarna när jag kom hit in och jag känner så otroligt mycket med dig... Vill bara krama om dig...

Anonym sa...

Jag har aldrig komenterat något du har skrivit men jag har läst och gråtit floder.
Men jag tror att en gravplats är bara något för oss levande. För i mina tankar så ligger där ingen i jorden. När vi går dit så följer deras ande med oss till graven och när vi går hem igen så följer dom med oss hem.
Så tänker jag kanske helt fel.
Så jag sätter blommor hemma vid ett kort så att vi "båda" kan njuta av dom hela tiden.

Ville bara säga det.

Camilla

Anna sa...

Jag tror nog egentligen som du, Camilla. Gör fint med foto och blommor även hemma.
Och tack alla ni som läser, tänker och kommenterar! Önskar att jag hade tid och ork att svara mer på era tankar.
Stor kram.

Cathrin Larsson sa...

Hjärtat gör så ont när jag läser det du skriver. Frustrerande att man inte kan göra något för att göra allt bra. Jag förstår att det kommer att ta tid för dig att smälta allt, för till o med hos mig känns allt det du skriver så overkligt! Sänder över en massa varma kramar från oss i Östersund

Annelie sa...

Jag bara gråter. Kan inte skriva ngt här, mailar dig istället!
kram

Mia sa...

*kram*!!

Anonym sa...

Kära Anna!Gustav "kommer" ibland och "besöker" mig när jag mediterar. Han har det bra,han kallar mig "Tant", och flera gånger sade han till mig "Tanten, kan du inte säga till min mamma att hon ska inte vara så mycket ledsen?" En gång sa han att han oroar sig för dig. Du behöver inte ta det som jag skrev på alvarl..men jag många gånger i mitt liv kunde verkligen ha kontakt med dem "från andra sidan". Och berättade till deras nära dem saker som jag inte kunde veta. Jag har även upplevt (om min man som är atteist) saker som bevisar att det finns "livet efter döden".
Massa kramar.

underbaraclara sa...

Åh vad jag känner igen mig i dina ord. Jag är nog där någonstans också, har varit det sedan ett år tillbaka. I en mindre hysterisk och våldsam sorg och ångest - och istället hamnat i ett tillstånd som är lugnare men gör ännu ondare. På något konstigt vis. För att jag börjar se klart vad det är jag förlorat.

kramar till dig