Graven.

När vi varit borta har jag längtat till graven.

Väl hemma ville jag inte åka dit.

Det är så vansinnigt jobbigt att ens nudda vid tanken på att jag begravt mitt barn, att hans aska ligger nedgrävd i jorden. Att jag planterat blommor och gjort fint vid mitt barns grav är helt absurt, det är knappt att jag ens förstår det. Ofta går det lätt att inte vara allt för ledsen men att se graven med Gustavs namn på gör ont. Så ont, så ont.

Det är väldigt vackert där. Flera personer har varit och lämnat saker och mamma och pappa plockar ofta nytt blåbärsris och sätter i vasen där. Gullvivorna blommar vackert och det är fint att se dom att tänka på att Gustav dagen före han dog såg gullvivor på tv:n och sa att Det där är en fin blomma. Jonnas och Noahs nallar står och vakar över Gustav och har blivit regnade på så dom såg rätt ledsna ut idag. Jag hängde en glasängel på korset och Hugo åt en banan.

Jag grät och grät och det var så extra sorgligt att vara där idag. Jag ser mig som vanligt omkring och undrar var han är. Jag tänker att han känner min sorg och blir arg över att jag är ledsen, ledsen över att jag är ledsen. Det är skönare att glädjas över andra saker för då vet jag att Gustav är nöjd. Fast jag vet att han förstår att jag måste få vara ledsen också.

Jag vill inte ha en grav. Jag vill inte att Gustav ska vara död. Jag vill skratta med honom och kramas med honom.

Det känns som att jag gått in i en ny fas. Sorgebubblan jag befunnit mig i har öppnat sig lite mer och jag står med ena foten utanför. Det är inte längre så att jag bearbetar och sörjer året av sjukdom. Jag har börjat sörja mitt döda barn. Jag är mer ledsen och saknaden gör ondare. Fast på ett märkligt sätt känns det inte lika tungt att bära. Jag har fortfarande lite svårt med minnet och med koncentrationen men det är inte riktigt lika trögt i tankarna längre.