måndag 14 juni 2010

Lite om mig.

En kommentar fick mig att fundera.

I bloggens värld är man fri att berätta det man vill. Jag väljer att berätta om mitt liv sett ur mitt perspektiv. Jag visar upp det fina i mitt hem och jag visar upp valda delar av det fula. Jag berättar om min sorg men även om min lycka. Jag berättar om när livet är tungt och när livet känns lättare.

Jag har ett bra liv nu.

Den meningen har jag lärt mig att våga säga tack vare min vän som arbetat med cancersjuka och som träffat familjer som mist sina barn. För jag har ett bra liv. Med Hugo, Klara, Johan, min familj och mina vänner. Med mitt hus och min trädgård och mina pyssel, tv-serier och mina böcker. Men jag har också den stora sorgen. Och inte bara sorgen efter Gustav.

Jag har inte alltid haft ett bra liv. Och det vet dom som känner mig. Merparten av mina bloggläsare känner mig utifrån bloggen och det är en sida och en del av mitt liv jag väljer att visa upp. Därför är det ibland provocerande när människor som inte känner mig väljer att skriva kommentarer som är helt missriktade. Ibland har jag valt att ryta ifrån, ibland har jag valt att ignorera. Jag vet hur lätt det är att tycka och tänka om andra och hur svårt det kan vara att hålla igen när man vill tycka om saker man egentligen inte har att göra med. Fast det är samtidigt intressant när det blir lite spänningar och jag tycker på ett sätt om att bli ifrågasatt. Jag får ju tänka till lite då.

Jag bodde mina första månader på barnhem och hade väldigt tur som hamnade hos den familj jag nu bor hos, speciellt med tanke på vem som valde mina riktiga föräldrar. Tur säger jag nu eftersom dom är helt fantastiska, mina föräldrar, men vi har verkligen inte haft ett enkelt liv. Fast det är en lång historia jag inte tänker skriva om här.

Under mina sena tonår hade jag under många år ätstörningar. Jag bantade, tränade och kräktes om vart annat och ångesten var ständigt närvarande. Utan min vän Annika skulle jag nog inte sitta här idag.

Under en resa i Sydafrika jag gjorde med Färnebo Folkhögskola, var jag med om ett otäckt rån med fem män och knivar. Det skulle senare leda till en posttraumatisk stressreaktion. När jag och Daniel var nyskilda, pluggade jag heltid och arbetade extra på Åhlens ungefär 30 %. Detta tillsammans med mitt PTSS gjorde att jag fick en utmattningsdeppression och var sjukskriven i nästan två år. Gustav och Klara var små då och jag hade väldigt svårt att klara vardagens praktiska göromål, hade ingen sjukpenning utan fick försörjningsstöd samtidigt som jag skulle betala av min skuld till CSN.

Jag hade precis börjat jobba efter min deppression. Det var mitt första lärarjobb och jag trivdes mer än bra då jag fick svåra ryggsmärtor och känslebortfall i höger ben. I mer än ett halvår gjordes en utredning och till slut visade magnetröntgen på ett diskbråck mellan de två nedersta ryggkotorna.

Jag jobbade halvtid på starka värktabletter trots att jag egentligen inte orkade, för att jag älskade mitt jobb och inte heller nu hade jag sjukpenning utan fick försörjningsstöd utöver min halvtidslön. Jag levde som ensamstående i en fantastiskt härlig distansrelation med en kille som bodde i Stockholm men vardagen klarade jag själv med två rätt små barn.

Åren som föjde var ofta rätt kaotiska med en älskad farfar som dog, vacker kärlek på distans som tog slut, cadillackrocken och ett stressigt arbete. Jag hade precis flyttat in i mitt radhus och avslutat en vidrig relation när jag träffade Johan. Det var som att hitta hem.

Jag hade äntligen en stadig ekonomi, ett fint boende, lyckliga barn och kärleken. Då blev Gustav sjuk. Och inte ens en barnförsäkring hade vi på honom... Som lärare på en liten friskola är man inte direkt överbetald och Johans jobb som personlig assistent gör väl inte direkt att vi kan göra några stora ekonomiska utsvävningar. Men vi klarar oss bra, väldigt bra nu, trots att båda har ungefär 80 procent av lönen...

Det är ju inte annat än man tänker att någon högre makt vill mig illa eller att jag gjort något vidrigt i ett tidigare liv. Jag funderar rätt ofta på vad det är som inte gör mig bitter. För jag är inte bitter. Jag är glad över det jag har. Jag känner mig trots allt lyckligt lottad och vet att jag ofta sprider glädje omkring mig. Jag har så klart deppiga stunder men dom tar inte över. Jag gråter utan tårar när jag är bland folk och gråter med tårar när jag är ensam.

Jag har alltid varit aktiv i ideella föreningar. Jag har fixat stödkonserter för Afrikagrupperna, demonstrerat för  och emot allt som är värt att demonstrera för. Jag har gömt flyktingar och smugglat in en födande kvinna på Karolinska som hotas av utvisning. Jag köpte inga franska viner under bojkotten på nittiotalet och köper fortfarande inte varor från Nestlé. Jag lämnar med jämna mellanrum pengar till dom som behöver dom bättre än jag. Jag handlar ofta ekologiskt och närproducerat i stor utsträckning och sopsorterar typ allt. Jag har valt att inte ha reklam i den här bloggen eftersom jag ogillar reklamens budskap. Dessutom är det fult. Jag vill tro på att man tillsammans kan skapa en bättre värld även om det låter naivt i ett bittert öra. Jag vill tro att de pengar man skänker till välgörenhet kommer fram. Jag väljer att se det som faktiskt spelar roll, inte det andra.

Jag har skickat gosedjur för mer än tusen kronor och virkat grodor till förbannelse. Och jag har sett lyckan i ett sjukt barns ögon när pengarna rullar in till Barncancerfonden. Det känns inte rättvist att bli kritiserad över reklamen jag gjorde i februari för att mina vänner startat Annas andrum där det nu finns dryga tjugotusen kronor som vi kommer att använda till en resa. Jag önskar bara att alla hade sådana vänner.

Så. Det var lite, bara lite om mig. Så ni som tror att jag glidit fram genom livet på ett bananskal eller räkmacka kan ju tänka om.

PS. Jag tipsar om Majblomman som ger stöd till barnen i mindre välbärgade familjer, därifrån kan man söka pengar till semester, läger och andra saker. Dit har jag också skänkt pengar. Och jag ringer det dyrare numret när jag röstar i Melodifestivalen.

DS. Jag snusar jämt och röker ibland. Dricker ofta vin och väger alldeles för mycket. Jag har ett välutvecklat databeroende och jag är dålig på att lyssna. En gång för någon månad sen slängde jag korvpapper på Coop-parkeringen. Jag handlar även fetaost från Euroshopper. Och jag svär som tusan, alldeles för mycket. Och vad Gustav trodde jag skulle döpa fisken Kurt till törs jag inte ens berätta. Och jag bråkar på Johan när han inte gör som jag vill, dvs jämt. Och jag är jättedålig på att svara på sms till många av mina vänner. Jag kan inte baka och kan bara laga mat efter recept. Och jag slänger trädgårdsavfallet i skogen där dom kommer att bygga nya hus om några år eftersom vi fortfarande inte fixat trädgårdskompost. Och så slog jag sönder Malins Stig Lindbergfat Berså förra veckan.

27 kommentarer:

Carina sa...

Jag känner inte dig, men du berör mig. Översänder härmed en kram från en främmande människa i cyberrymden - till en människa, Du, som berör mig. Kram.

ÅsaLM sa...

du är underbar. Tack för att du delar med dig!

Camilla sa...

Jag känner dig inte, men tycker du verkar vara en fantastisk person! Du får försöka att inte bry dig om elaka kommentarer, även om det inte är lätt. Problemen ligger oftast hos den som skriver så, tror jag. Många kramar till dig!

Anonym sa...

Älskar dig Anna, du är helt underbar. Undra om man kan bli lika klok som du utan att behöva gå igenom så mycket.
Stor kram från en Malin i Skellefteå.

Anonym sa...

Anna, du är min idol!

Nina sa...

hej Anna,

jag har inte skrivit någon kommentar tidigare, men läst din blogg sen årsskiftet ungefär, har aldrig vetat vad jag ska skriva fastän, eller kanske för att det du skriver berör så mycket, rakt in i hjärtat. Har gråtit och tänkt på er, snörvlat framför datorn (även på arbetstid...)hoppats på mirakel och nu hoppas jag och önskar jag att ni ska få frid i familjen, kunna leva med sorgen och ändå, som du skriver, ha ett bra liv. Min sambo påminde mig en dag om att jag faktiskt inte känner dig och din familj... jag blev sur... för jag vet ju det såklart, men du berör så mycket att jag i smyg önskat att vi var vänner, att jag fick sitta i din fina trädgård och dricka te, prata om allt och busa med sötaste Hugo. =D Och nu, efter att ha läst detta inlägg så hade jag något jag kunde skriva och sätta ord på, såg sedan att fler tänkt som jag, så det måste ju innebär att vi har rätt! Du är underbar! Fortsätt vara så underbar och mänsklig och riktig!

tack för en underbar blogg!
ha en bra dag!
kram
Nina

oj, inser att när jag läser det jag skrivit så låter det lite som om jag vore en stalker! Det är jag INTE, ville bara förtydliga det!

Kirsten sa...

Fy fan vad du är HÄRLIG Anna !! Vilken bakgrund, vilken insikt och vilket DRIV du visar upp här ! Rak "jävla-annama" som bara den ;)

Kram från Kirsten.

Kirsten sa...

PS:Jag är oerhörd rörd över din berättelse om vad du varit med om genom livet hittills. Sen skrattade jag djävulsk gott genom tårerna då jag läste detaljerna i ditt "DS".. Som att du slängt korvpapper på parkeringen :D Du har humor och ingen tråkig svensk sådan.. Du äger Anna !!

Singelmamman sa...

Och den underbara person du verkar vara lyser igenom i dina texter. Det var därför jag fastnade för för din blogg redan första gången jag läste den. Jag gråter och skrattar om vartannat och säger som Kirsten om ditt DS! :-D

Det finns de som driver omkring på en räkmacka genom livet men som inte är annat än bittra och missunsanna. Var stolt över den du är och det du har, och fortsätt ignorera och/eller bit ifrån när vi som kommenterar dömer eller missförstår dig. Jag anser att du har all rätt i världen att lyfta fram dina vänners insamling. Och jag hoppas verkligen du/ni kommer iväg och kan njuta av ledighet och kanse lyx.
Kram!

Anonym sa...

Anna, du är underbar!
Jag hoppas att ni kan njuta av en avkopplande resa framöver. Jag håller med tidigare "skrivare" om att tråkiga kommentarer säger mer om den som skriver.
Annica S

anna-en ängel i himlen, en på jorden sa...

vad du är härlig, du ger en inspiration att fundera, och kanske dela med sig av sig själv i bloggen lite mer, du gjorde det på ett roligt sätt men ändå så man fick en inblick av dig som person :-)

Stina sa...

Du är bäst! puss

Sandra sa...

Anna.
Du är ett föredöme för alla människor! Jag känner få (eller ingen när jag tänker efter) som gjort så mycket för andra som du och din familj har gjort! Det finns nog bara de som väljer att inte se det, utan istället tolkar det du skriver på ett mycket trångsynt sätt. Avundsjuka? Jag tror att man har en valmöjlighet vad gäller om man blir ett "offer" alternativt en "kämpe" när man utsätts för ett trauma av något slag. Kämpar blir inte bittra, de ser möjligheter. Du är en kämpe av rang!

Personligen har jag saknat reklam för Annas Andrum! Ser inget fel alls i det då dina vänner startat det för er skull i all välmening. Tanken är ju ett andrum - en möjlighet att skingra tankar - inte "materiella ting".

I övrigt vill jag bara påpeka att du verkligen har en språklig gåva. Allt du skriver är så målande och gripande!

Kramar!

Lilu sa...

Du skriver så bra Anna. Dina ord kommer ta dig långt. Tack för att du delar med dig! Jag är på ditt lag. Kram Linda

Anonym sa...

Måste bara hålla med alla andra... din blogg är grymt bra! Jag älskar ditt raka och ärliga sätt att skriva.
Vi känner inte varandra - men jag läser din blogg varje dag (sedan hösten-09).
Önskar dig och din familj allt gott i framtiden!

Kramar från en Stockholmsmamma

mamma Ulla sa...

Du är underbar. Älskar dig

Anonym sa...

Har liksom många andra aldrig lämnat någon kommentar tidigare. Nu är det nog dags efter detta fantastiska inlägg....Du är helt enastående och bry dig aldig om de kommentarer som är nedlåtande. Du skriver och delar med dig av saker som många vill läsa och som många blir hjälpt av. Fortsätt så.... Kram

Anonym sa...

Visst är vi så alla att vi gör oss en bild av bloggaren, men man måste ju som läsare fatta att det finns mer bakom. Ett helt liv. Och man kan inte skriva ner allt man känner och säger och tänker, det finns liksom inte plats.

"Låt oss ge varandra tid,
låt oss göra famnen vid.
Låt oss älska,
låt oss sjunga,
inte hålla tand för tunga.

Låt oss skratta,
låt oss leka,
låt oss sorgerna beveka.

Låt oss jaga tvivlen bort,
livet är så gränslöst kort."

/Bo Setterlind

Anonym sa...

Anna, du är en underbar människa och en fantastisk mamma!!!! De som tycker annorlunda har inte haft förmånen att få träffa dig...Fortsätt bara vara den fantastiska människa du är...
Kram Camilla

Anonym sa...

Anna, jag älska dig för att du är som du är!
Din tvillingsmössa

Alexandra sa...

Och så lagar du ett armband och tar med till stockholm. Som om du inte har annat att hinna och att göra.

Stor kram! Du är bäst!

Anonym sa...

Du är skitbra på att baka och lyssna. Däremot är du ibland dålig på att förstå vad du är bra på. Stig eller ej -fatet var ändå bara ett fat./Malin

Anonym sa...

Underbara starka du, Bamsekram till hela familjen.

Cathrin sa...

Tänk vad en människa kan behöva gå igenom. Tänk vad en människa kan bli stark av alla sina erfarenheter. Tänk att du är en sån människa! Jag känner ju inte dig jättemycket, men inget av allt det här skrivit om är något man bara kan läsa av dig. Du är en fantastisk människa. Din familj kan vara stolt över dig! (även om du snusar, röker, svär och kastar skräp på parkeringen! ;P)

Inger F. sa...

Anna! Det var ett tag sedan jag läste, men jag blir helt fascinerad varje gång. Du är en fantastisk skrivare! Jag vet att du gått igenom mycket, men inte allt detta. Du har mycket att ge till andra. Fortsätt skriva. Kram

Anna HL sa...

Hej Anna!
Vill bara meddela dej att nu skriver jag till Kungen så att han kan dela ut nån slags Nobel-pris till dej för det är du ta mej fan värd. Kram från en Anna till en Annan

Anonym sa...

du skriver så otroligt bra!