Lite om mig.

En kommentar fick mig att fundera.

I bloggens värld är man fri att berätta det man vill. Jag väljer att berätta om mitt liv sett ur mitt perspektiv. Jag visar upp det fina i mitt hem och jag visar upp valda delar av det fula. Jag berättar om min sorg men även om min lycka. Jag berättar om när livet är tungt och när livet känns lättare.

Jag har ett bra liv nu.

Den meningen har jag lärt mig att våga säga tack vare min vän som arbetat med cancersjuka och som träffat familjer som mist sina barn. För jag har ett bra liv. Med Hugo, Klara, Johan, min familj och mina vänner. Med mitt hus och min trädgård och mina pyssel, tv-serier och mina böcker. Men jag har också den stora sorgen. Och inte bara sorgen efter Gustav.

Jag har inte alltid haft ett bra liv. Och det vet dom som känner mig. Merparten av mina bloggläsare känner mig utifrån bloggen och det är en sida och en del av mitt liv jag väljer att visa upp. Därför är det ibland provocerande när människor som inte känner mig väljer att skriva kommentarer som är helt missriktade. Ibland har jag valt att ryta ifrån, ibland har jag valt att ignorera. Jag vet hur lätt det är att tycka och tänka om andra och hur svårt det kan vara att hålla igen när man vill tycka om saker man egentligen inte har att göra med. Fast det är samtidigt intressant när det blir lite spänningar och jag tycker på ett sätt om att bli ifrågasatt. Jag får ju tänka till lite då.

Jag bodde mina första månader på barnhem och hade väldigt tur som hamnade hos den familj jag nu bor hos, speciellt med tanke på vem som valde mina riktiga föräldrar. Tur säger jag nu eftersom dom är helt fantastiska, mina föräldrar, men vi har verkligen inte haft ett enkelt liv. Fast det är en lång historia jag inte tänker skriva om här.

Under mina sena tonår hade jag under många år ätstörningar. Jag bantade, tränade och kräktes om vart annat och ångesten var ständigt närvarande. Utan min vän Annika skulle jag nog inte sitta här idag.

Under en resa i Sydafrika jag gjorde med Färnebo Folkhögskola, var jag med om ett otäckt rån med fem män och knivar. Det skulle senare leda till en posttraumatisk stressreaktion. När jag och Daniel var nyskilda, pluggade jag heltid och arbetade extra på Åhlens ungefär 30 %. Detta tillsammans med mitt PTSS gjorde att jag fick en utmattningsdeppression och var sjukskriven i nästan två år. Gustav och Klara var små då och jag hade väldigt svårt att klara vardagens praktiska göromål, hade ingen sjukpenning utan fick försörjningsstöd samtidigt som jag skulle betala av min skuld till CSN.

Jag hade precis börjat jobba efter min deppression. Det var mitt första lärarjobb och jag trivdes mer än bra då jag fick svåra ryggsmärtor och känslebortfall i höger ben. I mer än ett halvår gjordes en utredning och till slut visade magnetröntgen på ett diskbråck mellan de två nedersta ryggkotorna.

Jag jobbade halvtid på starka värktabletter trots att jag egentligen inte orkade, för att jag älskade mitt jobb och inte heller nu hade jag sjukpenning utan fick försörjningsstöd utöver min halvtidslön. Jag levde som ensamstående i en fantastiskt härlig distansrelation med en kille som bodde i Stockholm men vardagen klarade jag själv med två rätt små barn.

Åren som föjde var ofta rätt kaotiska med en älskad farfar som dog, vacker kärlek på distans som tog slut, cadillackrocken och ett stressigt arbete. Jag hade precis flyttat in i mitt radhus och avslutat en vidrig relation när jag träffade Johan. Det var som att hitta hem.

Jag hade äntligen en stadig ekonomi, ett fint boende, lyckliga barn och kärleken. Då blev Gustav sjuk. Och inte ens en barnförsäkring hade vi på honom... Som lärare på en liten friskola är man inte direkt överbetald och Johans jobb som personlig assistent gör väl inte direkt att vi kan göra några stora ekonomiska utsvävningar. Men vi klarar oss bra, väldigt bra nu, trots att båda har ungefär 80 procent av lönen...

Det är ju inte annat än man tänker att någon högre makt vill mig illa eller att jag gjort något vidrigt i ett tidigare liv. Jag funderar rätt ofta på vad det är som inte gör mig bitter. För jag är inte bitter. Jag är glad över det jag har. Jag känner mig trots allt lyckligt lottad och vet att jag ofta sprider glädje omkring mig. Jag har så klart deppiga stunder men dom tar inte över. Jag gråter utan tårar när jag är bland folk och gråter med tårar när jag är ensam.

Jag har alltid varit aktiv i ideella föreningar. Jag har fixat stödkonserter för Afrikagrupperna, demonstrerat för  och emot allt som är värt att demonstrera för. Jag har gömt flyktingar och smugglat in en födande kvinna på Karolinska som hotas av utvisning. Jag köpte inga franska viner under bojkotten på nittiotalet och köper fortfarande inte varor från Nestlé. Jag lämnar med jämna mellanrum pengar till dom som behöver dom bättre än jag. Jag handlar ofta ekologiskt och närproducerat i stor utsträckning och sopsorterar typ allt. Jag har valt att inte ha reklam i den här bloggen eftersom jag ogillar reklamens budskap. Dessutom är det fult. Jag vill tro på att man tillsammans kan skapa en bättre värld även om det låter naivt i ett bittert öra. Jag vill tro att de pengar man skänker till välgörenhet kommer fram. Jag väljer att se det som faktiskt spelar roll, inte det andra.

Jag har skickat gosedjur för mer än tusen kronor och virkat grodor till förbannelse. Och jag har sett lyckan i ett sjukt barns ögon när pengarna rullar in till Barncancerfonden. Det känns inte rättvist att bli kritiserad över reklamen jag gjorde i februari för att mina vänner startat Annas andrum där det nu finns dryga tjugotusen kronor som vi kommer att använda till en resa. Jag önskar bara att alla hade sådana vänner.

Så. Det var lite, bara lite om mig. Så ni som tror att jag glidit fram genom livet på ett bananskal eller räkmacka kan ju tänka om.

PS. Jag tipsar om Majblomman som ger stöd till barnen i mindre välbärgade familjer, därifrån kan man söka pengar till semester, läger och andra saker. Dit har jag också skänkt pengar. Och jag ringer det dyrare numret när jag röstar i Melodifestivalen.

DS. Jag snusar jämt och röker ibland. Dricker ofta vin och väger alldeles för mycket. Jag har ett välutvecklat databeroende och jag är dålig på att lyssna. En gång för någon månad sen slängde jag korvpapper på Coop-parkeringen. Jag handlar även fetaost från Euroshopper. Och jag svär som tusan, alldeles för mycket. Och vad Gustav trodde jag skulle döpa fisken Kurt till törs jag inte ens berätta. Och jag bråkar på Johan när han inte gör som jag vill, dvs jämt. Och jag är jättedålig på att svara på sms till många av mina vänner. Jag kan inte baka och kan bara laga mat efter recept. Och jag slänger trädgårdsavfallet i skogen där dom kommer att bygga nya hus om några år eftersom vi fortfarande inte fixat trädgårdskompost. Och så slog jag sönder Malins Stig Lindbergfat Berså förra veckan.