Mormor.

Mormor Anna föddes 1916 och växte upp i en by i Västerbottens inland. Hon var äldst av 12 syskon och hade redan flyttat hemifrån när de yngsta bröderna föddes. Hon tyckte alltid så synd om sin mamma, Thea som hade behövt föda så många barn.

Mormor började jobba som barnflicka i stan och sparade ihop till sin första symaskin, 25 kronor kostade den. När hon senare var barnflicka åt rektorn på folkhögskolan i Vindeln, kanske i början på trettiotalet, skulle kungen och drottningen, Sibylla, hertiginna av Västerbotten, komma på besök. Rektorn Fredrik Segerståhl var en kungahatare av rang och mormor såg fram emot besöket mer än någon annan. Till sin stora bestörtning fick varken hon eller rektorns fru träffa kungaparet utan såg spektaklet från fönstret, inlåsta på pigkammaren. Som sann royalist har hon berättat den här historien många gånger, inte med någon som helst glädje utan full av bitterhet.

Hon gifte sig med Morfar Sixten och dom fick tvillingarna Ulla och Gunilla. Under graviditeten visste hon inte att det var två bäbisar i magen utan fick veta det först efter att mamma kommit ut. "Fru Lindgren, det kommer en till." Oj, så sjåigt hon hade det med två bäbisar. Mormor hade hellre velat ha en Göran har hon avslöjat fler än en gång, fast jag vet att hon var stolt över sina vackra små tvillingflickor som senare blev Vindelns mest eftertraktade tjejer.

Mormor jobbade som hemmafru och hade alltid frukosten färdig till morfar när han kom hem vid elvatiden från jobbet, han jobbade som elektriker i slalombacken. Då fick man mannagrynsgröt och äggmackor med dillkaviar. Dillkaviar var gott hos mormor men äckligt hemma. Hon tog hand om mig ofta när mamma och pappa skulle jobba så att jag inte behövde vara på dagis. Hon var alltid snäll men mycket snålare än farfar. 25 öre per maskros fick jag en gång när gräsmattan var invarderad. Farfar skulle säkert betalt en krona.

1987 dog min morfar hastigt av Aortaaneurysm och mormor flyttade från Vindeln in till en lägenhet i Umeå. Oj, vad hon saknade huset med det stora trädgårdslandet där hon odlade potatis och morötter och massvis med luktärter. Samma år föddes min lillkusin Emma och mormor sa många gånger "Herren ger och herren tar". Hon var lite religiös i smyg och röstade på Alf Svensson, för att han var så stilig, fastän hon borde ha röstat på Centerpartiet, bonddotter som hon var. Bara för hennes skull jag gifte mig i kyrkan.

Det var mormor som lärde mig att sticka och virka och hon försörjde hela familjen med tjocksockar. Dom sista sockarna stickade hon till Gustav när han föddes. Då såg man att hon inte blivit sig själv,ojämna, tappade och vridna maskor på dom små raggisarna. Hon hade fått Altzheimers.

Det började med att hon inte klarade av spisen. Spisen som var hennes bästa vän i livet. Där hon bakade dom fantastiska skorporna hon passade som om dom vore bäbisar, där hon stekte dom bästa pannbiffarna med den godaste löken och där hon gjorde kåldolmarna jag aldrig började tycka om. Hon läste till och med tidningen på spisen för där fanns det bästa ljuset.

När Klara var bäbis och vi flyttat tillbaka till Umeå gick jag ofta hem till mormor och kokade havregrynsgröt till henne eftersom hon inte längre kunde. Hon ojade sig över att hon inte kunde sköta Klara så som hon skött mig och hon var så stolt när hon fick dra henne i vagnen.

När Klara var ett halvt år och MomNanna, som Gustav kallade henne, flyttade in på ett ålderdomshem var jag ofta där. Fortfarande var hon snäll och ganska pigg och det var mysigt att vara med henne. Hon hade dåligt minne och gjorde en del tokiga saker men hon kände igen oss och berättade mycket om sitt liv. Hon saknade morfar mer än någonsin då. Sedan blev hon tvungen att flytta till ett nytt ställe och allt blev förändrat. Hon blev sämre än någonsin och julen före millenieskiftet var den sista hon firade hemma med oss. Hon kallade mig för sax och trodde att mina barn var mammas barn. Att det inte längre var nittonhundratal kunde hon då rakt inte förstå och undrade vart världen var på väg.

Under åren som följde har jag väldigt sällan varit hos Mormor, det har varit alldeles för jobbigt. Man kan säga att jag sörjt och saknat henne sedan dess. Klara har varit där ofta med mamma som i perioder varit hos mormor varje dag men Gustav ville aldrig följa med.

Mormor fick träffa Hugo några gånger men hon har sedan några år tillbaka varit mer eller mindre okontaktbar. Sista gången jag träffade henne var för en vecka sedan, dagen före Hugos ettårsdag. Jag bad henne att hälsa till Gustav från mig och pussade henne på pannan och knyckte en näsgos. Hon var så liten, så liten.

Mormor Anna dog tidigt i morse, 94 år gammal. Nu hoppas jag att hon får kramas med morfar igen och att lär Gustav sticka hälsteg och tillsammans med honom bakar sina goda, goda skorpor som dom doppar i varm choklad med massor av smör på.