söndag 13 juni 2010

Mormor.

Mormor Anna föddes 1916 och växte upp i en by i Västerbottens inland. Hon var äldst av 12 syskon och hade redan flyttat hemifrån när de yngsta bröderna föddes. Hon tyckte alltid så synd om sin mamma, Thea som hade behövt föda så många barn.

Mormor började jobba som barnflicka i stan och sparade ihop till sin första symaskin, 25 kronor kostade den. När hon senare var barnflicka åt rektorn på folkhögskolan i Vindeln, kanske i början på trettiotalet, skulle kungen och drottningen, Sibylla, hertiginna av Västerbotten, komma på besök. Rektorn Fredrik Segerståhl var en kungahatare av rang och mormor såg fram emot besöket mer än någon annan. Till sin stora bestörtning fick varken hon eller rektorns fru träffa kungaparet utan såg spektaklet från fönstret, inlåsta på pigkammaren. Som sann royalist har hon berättat den här historien många gånger, inte med någon som helst glädje utan full av bitterhet.

Hon gifte sig med Morfar Sixten och dom fick tvillingarna Ulla och Gunilla. Under graviditeten visste hon inte att det var två bäbisar i magen utan fick veta det först efter att mamma kommit ut. "Fru Lindgren, det kommer en till." Oj, så sjåigt hon hade det med två bäbisar. Mormor hade hellre velat ha en Göran har hon avslöjat fler än en gång, fast jag vet att hon var stolt över sina vackra små tvillingflickor som senare blev Vindelns mest eftertraktade tjejer.

Mormor jobbade som hemmafru och hade alltid frukosten färdig till morfar när han kom hem vid elvatiden från jobbet, han jobbade som elektriker i slalombacken. Då fick man mannagrynsgröt och äggmackor med dillkaviar. Dillkaviar var gott hos mormor men äckligt hemma. Hon tog hand om mig ofta när mamma och pappa skulle jobba så att jag inte behövde vara på dagis. Hon var alltid snäll men mycket snålare än farfar. 25 öre per maskros fick jag en gång när gräsmattan var invarderad. Farfar skulle säkert betalt en krona.

1987 dog min morfar hastigt av Aortaaneurysm och mormor flyttade från Vindeln in till en lägenhet i Umeå. Oj, vad hon saknade huset med det stora trädgårdslandet där hon odlade potatis och morötter och massvis med luktärter. Samma år föddes min lillkusin Emma och mormor sa många gånger "Herren ger och herren tar". Hon var lite religiös i smyg och röstade på Alf Svensson, för att han var så stilig, fastän hon borde ha röstat på Centerpartiet, bonddotter som hon var. Bara för hennes skull jag gifte mig i kyrkan.

Det var mormor som lärde mig att sticka och virka och hon försörjde hela familjen med tjocksockar. Dom sista sockarna stickade hon till Gustav när han föddes. Då såg man att hon inte blivit sig själv,ojämna, tappade och vridna maskor på dom små raggisarna. Hon hade fått Altzheimers.

Det började med att hon inte klarade av spisen. Spisen som var hennes bästa vän i livet. Där hon bakade dom fantastiska skorporna hon passade som om dom vore bäbisar, där hon stekte dom bästa pannbiffarna med den godaste löken och där hon gjorde kåldolmarna jag aldrig började tycka om. Hon läste till och med tidningen på spisen för där fanns det bästa ljuset.

När Klara var bäbis och vi flyttat tillbaka till Umeå gick jag ofta hem till mormor och kokade havregrynsgröt till henne eftersom hon inte längre kunde. Hon ojade sig över att hon inte kunde sköta Klara så som hon skött mig och hon var så stolt när hon fick dra henne i vagnen.

När Klara var ett halvt år och MomNanna, som Gustav kallade henne, flyttade in på ett ålderdomshem var jag ofta där. Fortfarande var hon snäll och ganska pigg och det var mysigt att vara med henne. Hon hade dåligt minne och gjorde en del tokiga saker men hon kände igen oss och berättade mycket om sitt liv. Hon saknade morfar mer än någonsin då. Sedan blev hon tvungen att flytta till ett nytt ställe och allt blev förändrat. Hon blev sämre än någonsin och julen före millenieskiftet var den sista hon firade hemma med oss. Hon kallade mig för sax och trodde att mina barn var mammas barn. Att det inte längre var nittonhundratal kunde hon då rakt inte förstå och undrade vart världen var på väg.

Under åren som följde har jag väldigt sällan varit hos Mormor, det har varit alldeles för jobbigt. Man kan säga att jag sörjt och saknat henne sedan dess. Klara har varit där ofta med mamma som i perioder varit hos mormor varje dag men Gustav ville aldrig följa med.

Mormor fick träffa Hugo några gånger men hon har sedan några år tillbaka varit mer eller mindre okontaktbar. Sista gången jag träffade henne var för en vecka sedan, dagen före Hugos ettårsdag. Jag bad henne att hälsa till Gustav från mig och pussade henne på pannan och knyckte en näsgos. Hon var så liten, så liten.

Mormor Anna dog tidigt i morse, 94 år gammal. Nu hoppas jag att hon får kramas med morfar igen och att lär Gustav sticka hälsteg och tillsammans med honom bakar sina goda, goda skorpor som dom doppar i varm choklad med massor av smör på.

17 kommentarer:

Singelmamman sa...

Min mormor dog strax innan min äldsta föddes. Jag var på hennes begravning en onsdag. På fredagen samma vecka kom min son.

Blondiie sa...

Sänder mina varma tankar till dig och din familj!
Jag är alldeles övertygad om att mormor å gusten just nu sitter å njuter av skorporna i choklad med stickor i händerna, han får sticka hälarna och mormor stickar små grodor!
Sen skrattar dom lite och talar om den person som betyder mest i deras liv mamma Anna och barnbarn Anna.....
tänker på dig!

mamma Ulla o moster Gunilla sa...

Du är helt fantastisk med dina ord. Tårarna trillar. Vi älskar dig

Anonym sa...

Å nu sitter jag här och gråter. Det här var bland de finaste blogginlägg som jag någonsin läst. Det är nästan så jag har lärt känna din mormor! Och jag förstår precis när du beskriver om hennes demens. Min pappa har Alzheimer och bor på ett boende. Han har ganska bra minne men det är kroppen som tynat bort så nu sitter han i rullstol. Det är så svårt när människor man älskar förändras, och man måste påminna sig om hur de var när de var friska. Och så länge vi minns de som de en gån var så finns de alltid kvar hos oss.

Cathrin Larsson sa...

Vad fint du skriver, tycker att du ska göra något viktigt med alla saker som bor inne i dig. Det är jättefint med alla dessa berättelser från tidigare generationer! :) Du kanske ska satsa på att skriva någon minnesbok!?

Min mormor gick bort i cancer 3 månader innan jag visste att jag väntade Vincent. Så det är nog inte helt omöjligt med det din mormor sa om att "herren ger och herren tar"!

Tänker på er!
Kram

Anonym sa...

Det bästa jag visste när jag var hos mormor var att gå in i hennes matskafferi och leta efter något gott. Och oftast blev det hennes goda skorpor. Mm...
Man kunde bli så arg på henne för att hon ständigt skulle prata (speciellt på morgonen när man försökte sova) men hon var världens finaste mormor.

/Emma

anna-en ängel i himlen, en på jorden sa...

Vilket finns " in memorian ". Nu är hon sig själv tillsammans med en pigg Gustav.
Jag hoppas också Lova får smaka lite skorpor.
Kram

Anonym sa...

Hej Anna!
Hoppas du har det bra där söderut!
Läste och tyckte det var väldigt intressant att få veta lite mer om en nära kompis.
Kram Linda
Ps krama världens finaste ettåring från en stor beundrarinna.

Linda sa...

Vilken underbar berättelse!!!!
Ville bara säga det :)

Erica sa...

Mormor kom aldrig riktigt över det där med att jag konfimerade mig i Pingstkyrkan. Inte hjälpte det heller särskilt mycket att jag under vår teateruppsättning, där jag var Jesus, sa "Hallelujah" i tid och otid. Jag såg nog att hon lutade sig mot mamma och viskade något. Senare fick jag veta att hon sade "Snart börjar de väl tala i tungor också".

Mormor har det nu så bra tillsammans med morfar och Gurra. Emma, hon kanske gör mandelflarn och julgrisar? Julgrisarna... Kakor hon bakade varje jul. Munkdeg som friterades och som hon rullade i kanel och socker. Jag tjatade om receptet men nä, jag blev aldrig tillräckligt "stor" för att få det. Hon var rädd att jag skulle bränna mig på oljan. Hon var alltid lite överbeskyddanden. Hon tog bort kanten på prickigkorven på mackorna till jag var sju år och flyttade till Uppsala. Man kunde ju sätta i halsen.

Än idag så påminner doften av Pierre Robert puder och läppstift om mormor. Det och Fenjal duschtvål.

Jag sitter och tittar på vår TV-bänk. Den är jättedammig. Jag ska skriva "Älskade" i dammet och tänka på mormor.

/ Erica

Anonym sa...

Anna, du skriver så otroligt fint om allt och nu speciellt om kärleken till din mormor!

Min mormor lever fortfarande, hon är skröplig och bor på ett ålderdomshem. Sista tiden säger mamma att hon levt upp, hon vet nämligen att jag snart kommer på besök med min älskade lilla dotter som hon nog under hela mitt liv har sett framemot att träffa.

Stor Kram,
Anna

Cariann sa...

Anna for president!
Seriöst, du vet vad jag känner för dina texter, det har jag skrivet förrut, men det kan inte sägas nog många gånger: DU har en gåva kvinna! Det finns ingen som kan få till ord på det sätt du kan, så vackert, slagkraftigt, träffande, medkännande och ja...superlativ på det!

Vinkar hej till mamma Ulla! Säger grattis i efterskott till lilla Hugo, i Albins värld är han en dreglandes bebis som ligger på en filt fortfarande (i min oxå).

Stor kram!

Cariann sa...

...och beklgar förlusten av mormor Anna skulle jag skriva men blev avbruten o skickad alldeles för snabbt!

I mitt vardagsrum står min mormors vita gungstol och ser lite lagom shabby chic ut sådär. Superfin, men det finaste av allt är att jag känner att hon sitter i den, att hon finns hos mig, tittar på mig och jag vet att hon ler när jag varit extra noga när jag strukit hennes knypplade dukar...men hon tycker nog att jag borde använda stärkelse :-)

Jag hoppas hon mött Gustav, hon skulle älskat honom. En pysslig pojke med öga för det vackra!

Så...nu har jag nog skrivet klart här idag!

Anonym sa...

Tack för din fina mormorsberättelse! Min mormor hette också Anna och hon var högst älskad av mig som hade och har en mycket speciell relation till henne. Tyvärr gick hon bort när jag bara var 8 år men hon betyder fortfarande mycket för mig. Nu kanske de sitter tillsammans Anna och Anna och fikar och pratar gamla minnen? :)
Varma kramar
Margita

Anonym sa...

Anna du är verkligen en begåvad skribent. Jag läser din blogg ofta ofta, gråter och skrattar och förundras över hur du du sätter ord på det svåra, det omöjliga och mitt i allt med humor. Du är storartad.
Susannes mamma är född samma år som din mormor. Eva gick på vindelns FHS och hade samma rektor som din mormor jobbade åt. Det är kanske tom så att eva var på skolan samtidigt som din mormor. världen är liten! kajsa

Bettan sa...

Ja du Lill-Anna,jag minns oxå din mormor, som lillkusin till din mamma växte jag upp i samma hus, ofta på dagarna sprang jag upp för trappen in i Fasters kök vidare upp på hennes diskbänk, där satt jag och pratade på med dinglande ben medans Faster(som jag alltid kallade henne) stökade på med sitt hushållsarbete.Ibland tilllät hon mej att spela på Ulla och Gunillas gramofon, då valde jag alltid EP:n meg Gitte Henning som sjöng "det kan väl inte jag rå för" Det var stort!!!
Det är många år sedan jag såg Faster, men jag kommer alltid minnas henne med mina barnaögon från diskbänken i Vindeln

Maria sa...

Mormödrar och Alzheimer vet jag tyvärr allt för mycket om. Jag känner igen mig i allt förutom att ta med barn då jag inte har några.

Verkligen en hjärtlig beskrivning.

Min mormor gick bort en sen påskkväll när jag var hemma hos mina föräldrar, när de ringde från sjukhemmet fanns där inga tårar men jag skrev en text som sedan blev till ett minnestal till mormor.

Men när kantor la första ackordet på Bach - Air brast alla fördämningar och många års fördämda tårar fanns där trots att jag inte trodde det.