söndag 23 augusti 2009

Så gott som noll.

Söndag.
3 dagar sedan BMT
neutrofila <0,1, hb 119, tpk 88

Fortfarande diaréer. Ont i magen. Munnen. Svalget. Inte blåsor utan svampiga, såriga slemhinnor skadade av strålning och cytostatika. Trött. Hostig och snorig.

Och nu på kvällen kom febern, helt väntad. 38,4. Allt som hittils hänt är helt väntat och enligt planerna och inget att oroa sig för.

Kanske kommer G att få en morfinpump om det onda i magen och munnen blir värre. Som det är nu kräks han varje gång han får morfin och det blir nog bättre med en pump. "Om det inte vore för att det gör så ont i halsen när jag kräks så skulle det vara helt ok". Han är så van vid att må illa och kräkas att det nästan blivit det normala. Sjukt, sjukt, sjukt.

Daniel känner sig inte pigg så jag kommer att sova hos Gustav en natt till. Klara är nöjd att få mer tid med sin pappa och Hugo tar flaska bra och sover skönt i sin säng med mormor och morfar nära så det känns helt ok. De enda som har det lite körigt är mina bröst som inte riktigt fattar vad som pågår.

I går kväll hade vi en fin kväll jag och G. Vi låg och pratade om hur fint det skulle vara, senare under hösten, om några kompisar kunde komma och hälsa på och vara med oss på McDonald hus en helg. Han saknar sina vänner som han inte orkat träffa under våren.

Jag har så mycket i huvudet och hjärtat nu och orkar inte med mycket annat än introverta aktiviteter som stickning. Och lättare form av kommunikation som facebooking och läsning av bloggar och jag svarar inte i telefonen när någon ringer, svarar på sin höjd på sms. Kan inte ta långa promenader eller ens kortare utan att börja gråta. Kan liksom inte slappna av i tanken för då kommer paniken, oron och ångesten att ta över. Jag måste planera och tänka på mycket konkreta saker för att hålla mig i schack. Har inte tid för ett sammanbrott nu.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Anna!

Förstår inte att du/ni uthärdar. Men inser att det är nödvändigt såklart!
Ni gör det bra, och jag är säker på att allt kommer att ordna sig till slut.
Tänker på er jättemycket!
Kramar / Petra m. familj (Videvägen)

Lisa sa...

Anna!
Läser med tårar i ögonen och klump i halsen. Önskar att jag kunde avlasta på något sätt men det är så svårt med avståndet. varför ligger inte Huddinge i Umeå?
Kramar!

Bjorkholm08 sa...

Fina Anna, säg till om jag kan hjälpa till med något, jag kommer som en skållad iller!

Johanna sa...

Finaste Anna! Igen - jag tänker på dig och er kamp och ert mod. Kram Johanna

Anonym sa...

Anna
Jag pratade med Henke idag som berättade för mig om Gustav. Gör mig riktigt ont att höra hur ni har det, märklig siuation att vara i sthlm med sitt barn som är sjuk & med en liten bebis. Ville bara säga att jag tänker på er. Du är stark & modig.
Många kramar/Sara

Anonym sa...

Hej Anna

Det är Natalies Pappa, Jan. Jag tycker så synd om er alla, och jag beundrar er mycket för att orka. Särskild beundrar jag Gustav, för han är ju det största offer och han som lider. Att han kämpar för att tillfriskna och hålla modet uppe. Det är fantastiskt gjord av en så ung kille. Hälsa honom mycket och jag hoppas han snart kommer att bli frisk och återvända till klassan. Jag kan inte ens tänka mig om det var Natalie....ni är fantastiska.

Många varma tankar
-Jan

Maria sa...

Känner så väl igen dina ord vad som sker med Gustav nu. Min dotter hade precis samma symtom. Morfinpumpen var mkt bra då försvann smärtan i hals och mun. Hon provade dock bara att trycka 1 gång för att få en extra dos med morfin. Hon tyckte att det var så otäckt med rusningen som kom då. Hon var nöjd med dosen som den var inställd på. Hoppas verkligen att det snart ger med sig och att magen får lugna sig lite. Det är jobbiga dagar ni har framöver er, men det vänder snart! Läs gärna i min blogg om hur vi hade det, se från mars 2008. victoria fick ny märg den 25 mars och den 25 april åkte vi hem från sjukhus och Ronald Mc Donald. Ni är snart där....kram Maria

Sofia sa...

Hej Anna,
Jag fick höra från Stina hur det var med er och har följt din blogg sedan dess.
Min sambo har behandlats för cancer hela vintern och är "klar" nu. Jag förstår att du inte orkar med samtal och inte vill bryta ihop, men försök få något utrymme för dig att släppa på trycket lite. Det är klart du måste vara stark för Gustav, men du måste få känna något också. Det är jättejobbigt att vara ledsen, men det gör också så ont att inte få släppa ut det. Jag tänker på er mycket och håller alla tummar jag kan för er.
Jag känner dig ju inte, vi har nog träffats en gång, men du borde inte behöva stå ut med detta!!!
Jag tror på er och tänker följa bloggen tills Gustav blir FRISK!!!!

Draculla sa...

Hej Anna och Gustav. Har nu orkat hitta tillbaka till datorn och läser om hur ni har det. Jag får hyfsad smårtlindring av lidokainspray när jag kräks, har ni testat det? Duscha svalget så blir det lite bedövat, det svalkar också blåsorna.
Du kan väl titta in en snabbis till mig om du orkar Anna.

Nattensbibliotek sa...

Du har bra strategier! Det är inte läge att känna utan att distrahera och hitta njutning och vanlig hederlig vardag där det går.

Kram!
/Siri