söndag 20 september 2009

GVH

Klockan tio i tre kom då äntligen jourläkaren, en trevlig ung man som inte hade så mycket att säga om orsaken till Gustavs magont. Däremot var han villig att ge morfin och mer theralene om det skulle behövas. En halvtimme tog det för sköterskan att blanda till morfinet och vid det laget var jag kokande av ilska. Jag dubbelkollade med el doktore att det verkligen bara var att ringa på klockan och få mer lugnande om det behövdes. Absolut, svarade han.

Gustav kräktes av morfinet och somnade efter ett par till toalettbesök. Sov till halv sju. Diarée gånger tre. Kvart över sju ringer vi för att få Theralene. Men det behövs ordination för det svarar den söta systern och jag går i taket, läkaren hade ju sagt att det inte skulle vara något problem. Hon menar dessutom att han kanske inte ska sova så länge för att han behöver vända tillbaka dygnet. Han har sovit tre timmar med orolig mage och kan inte somna om och sen börjar en sjuksköterska dessutom prata om hur viktigt det är att inte vända på dygnet.

Han får till slut de lugnande dropparna. Johan kommer och jag går hem och ammar Hugo. Man tar morgonkontrollerna, alltså blodtryck, puls, syresättning,temp och vikt. Han har minskat drygt ett kg på några dagar. När jag är hemma och ammar Hugo ser jag att jag har tre missade samtal från Johan. Nu har en sköterska försökt ge Gustav Furix, intravenöst vätskedrivande. Till en pojke som haft diaréer hela natten och som minskat i vikt. Logiken i det? Johan och Gustav hade vägrat. 

Jag är jättestressad över att vi ska åka hem. Stress för att jag ska hinna packa och stress för att jag inte vill åka från Gustav och stress för att jag vill hem till Klara. Daniel lämnar henne till en kompis och mamma och pappa är med Gustav när vi reser. Stressad för att lillebror Henrik och hans tjej ska åka med i bilen. Men mest stressad över Gustavs diaréer och magonda.

Till saken hör att jag i fredags haft ett långt samtal med doktor Å. Vi pratar bl a om GVH (googla, orkar inte vara pedagogisk nu) och min oro för att Gustav inte har någon. Hon säger att jag ska vara glad över det och att man ändå kan utgå ifrån en sk GVL-effekt. Jag har pratat med henne om diaréerna och undrat om det ska var så här och hon svarar att det är helt normalt med tanke på vad kroppen fått gå igenom. Nu ska G börja äta efter fyra veckor och det är klart att kroppen reagerar när hanska börja äta. TPN är bra och det sätter vi ut långsamt först när han börjat äta.Osv, osv.

Men i morse före vi åkte fick jag äntligen samtala med Doktor B. Henne har vi inte träffat sedan allra första studiebesöket i juli. Till skillnad från doktor J så kände hon i alla fall igen mig, han gjorde det inte, varken andra, tredje eller fjärde gången jag träffade honom. Vi får se hur det blir den femte...

GVH sa hon direkt. Utan att ens ha träffat Gustav. Vi sätter in kortison idag, sa hon. Och mycket riktigt. En halv timme efter första dosen var han pigg och fri från magont (enligt mormor). Doktor B säger att man inte förstått att Gustav haft så mycket diaréer utan trott att det mest varit magont. Inte förstått!!! Flera gånger per dag ska han bajs i en jävla potta och hela tiden säger vi att han har diaréer. Återigen. Hur svårt kan det vara?

Jag hade allvarliga samtal idag med doktor B och söta syster L om hur orolig jag är över att så mycket ansvar läggs på föräldrar (igår blev det tokiga missar med catapressan t ex), över att vi får nya sköterskor varje dag och att saker missas på tok för ofta. Och insåg i det ögonblick jag sa det. Tänk om det beror på att vi är sk lätta föräldrar som inte ställer jättehöga krav och inte ringer på klockan ideligen. Som berömmer när det är bra och inte klagar så mycket när det är dåligt. Att man tänker: Gustav kan ta en ny sköterska idag, dom verkar inte bry sig.

Ja, ja. Vi får se hur det blir under veckan när inte jag är där och tjatar. Det var i alla fall helt vidrigt omänskligt att åka ifrån Gustav som var jätteledsen och ville att jag skulle stanna. Vi grät och det kändes som en evighet till vi skulle ses igen men i själva verket är det bara fyra dagar. Eller fem.

Jag är alltså hemma i Umeå nu. Efter en resa då halva mig hela tiden ville vända. Men jag behöver det här. Och det känns bra nu, jag har verkligen längtat hem och det var underbart att träffa Klara. Att se Hugo se Klara. Underbart att se trädgården fastän det var mörkt. Att känna lukten av hemma. Att ha stora glas och en låda överst i köket utan barnsäker spärr. Att världens finaste vänner och grannar dukat upp med ljus, snacks, nybakat bröd, kantareller, vacker blomma, frukost och lunch till imorgon, vin och öl och godis och plommon. Och ett nystädat hem. Önskar att alla hade så fina vänner som jag.

7 kommentarer:

Annika G sa...

Fina Anna. Hoppas du får sköna dagar hemma och att Gs mage håller sig lugn med cortison. Förstår din frustration, bristande kontinuitet gör att det mycket lättare blir att ingen ser helheten. Bättre när en utomstående lyssnar på och sammanfattar, så är det mycket lättare att se det självklara. Jag tror att G kommer att klara sig fint de här dagarna, men förstår att separationen känns superjobbig. Och rörd blir man av att läsa om hur fina vännerna är. Puss och kram.

Anonym sa...

HeJ!
Joho,vad var det jag sa!!DrB är jättebra och jag tror hon har rätt.Du ska se att nu börjar G må mkt bättre,och då känns det lättare att vara hemma.Jag lämnade huddinge i samband med sonens dåliga mage,vi hade i allafall gjort endoskopi och de såg ingen synlig gvh så man var väl lite mer lättad.Var hemma5 dar,sen slängde dr J ut dom pga rotaviruset!Men fy,man sulle verkligen kunna dela sig i flera.
Du har helt rätt i att man som förälder måste vara på och aldrig släppa taget.Det har hänt att jag sagt vad dom ska sätta in,tom hjälpt dom fatta hur de ska göra vissa grejer rent praktiskt m tidsplaneringar osv.Det gäller att var steget före lksom,helt sanslöst hur ska man egentligen orka det ochså?
Vi ses säkert nån gång,vi var ner v37,men det blev inte att jag sökte upp dig.vi är ner ett dygn för kontroller som tar ca 2 timmar...men vi har ju sån jäkla resväg.många gånger önskar jag att vi bott i umeå!Ha det nu så skönt hemma,försök...!
Mvh Anna

Susanne sa...

Hoppsan! Jag skickade en kommentar till "fel" datum. Kolla på föregående!
Hälsn Susanne

Anonym sa...

Åh vad skönt med cortisonet!! Hoppas hans mage lugnar sig nu! Och att du kan få njuta lite därhemma!
Än en gång stå på er, kräv byte av läkare och sköterska om det inte funkar, det är ni och bara ni som har den fulla kollen!
Vilka underbara vänner du har blir rörd!
Kram från Isa mamma till Evelina (2001-2004)

Anna-Carin sa...

Hej Anna
Vi har träffat Gustav idag han ser ut att må bättre. Härligt! Bra att du står på dej mot dom som tror att dom vet allt. Personalen bör lyssna mer på föräldrarna, för vi vet bäst många gånger så är det!
Vad roligt för Clara att du är hemma. Försök nu slappna av när du är hemma o mys allt du kan.
Ikväll har din mamma o pappa åkt hem, det känns jättetråkigt tycker vi vilka underbara föräldrar du har.
vi ses snart igen
Älgmamman med familj

Anna sa...

Ja, mamma och pappa är helt fantastiska. Jag förstår inte hur vi skulle fixat det utan dom och det är svårt att inte ta dom för givet. Vi var riktigt bortskämda förra veckan, som att ha två au-pairer nästan.

Hanna sa...

Anna, om jag fick välja en ny mamma (förutom min egen då) skulle jag lätt välj dig! Stor kram till er alla.