Hjälpa till, del 2.

Läser en blogg där vår (alltså familjer som drabbats av svår sjukdom) situation beskrivs ungefär såhär. Tänk dig mig, Johan, Daniel och Hugo, Klara och Gustav på en sjunkande flotte omgiven av hajar. Vi kämpar för att hålla oss ovanför ytan.

Någon står på stranden och ropar. "JAG FÖRSTÅR ATT NI HAR DET JOBBIGT!" Hur mycket hjälper det egentligen? Men det är verkligen helt underbart när folk bryr sig, speciellt såna man inte har så nära kontakt med. Detta skriver jag för att hylla de som verkligen finns där för oss, inte för att ge någon dåligt samvete.

Jag vidareutvecklar beskrivningen. Det finns många olika sätt att hantera denna situation som utomstående.

Några står på stranden. Ropar: "HUR GÅR DET?" "HUR MÅR NI ?" "FINNS DET NÅGOT VI KAN GÖRA?" Vi berättar hur det går men kan inte komma på vad vi behöver hjälp med, det är för mycket annat att tänka på. Någon kanske inte ens frågar utan pratar om sig själv. Länge. Och visst kan det vara skönt ibland. Mycket skönt till och med när man har huvudet fullt av neutrofiler och kräkpåsar.

Några simmar ut en bit för att försöka hjälpa men orkar inte längre. De har för mycket i sina egna liv och kan självklart inte ta hand om någon annan. Kanske bidrar man med sin närhet och förståelse genom mail, ett telefonsamtal eller sms istället.

Det finns några, till exempel mina föräldrar, som på något sätt svävar ovanför hajarna och bosätter sig på flotten och hjälper till med allt, som alltid finns där oavsett vad som händer.

Sen finns ytterligare några som måste slåss lite mot hajarna för att kunna hjälpa till, som har väldigt mycket i sina egna liv men som ändå på nåt sätt fixar att även ta hand om oss. Annika som flyger hundra mil för att vara nära och som städar och svarar på alla frågor fastän det är mitt i natten och hon i vanliga fall somnar nio eftersom hon är så kvällstrött och ska upp tidigt.

Vi har vår egen raska tant Lisa Mu som fixar och grejar och fejar och donar och finns där mellan oss och hajarna och slår dom på käften. Utan att fråga först och utan att vi bett om det. Som kommer nio på morgonen med frukost och dricker kaffe eller nio på kvällen och färgar hår. Som kör dit man behöver köras utan att man ens själv förstått att man behöver det. Som gör exakt allt vad alla önskar att dom skulle göra för en vän i kris.

Det finns dom som bakar och lagar mat och betalar in pengar till Dodaj fixar fast man inte ens träffats eller är en cool femtonåring. Köper gott knäckebröd och fixar fantastiska bilder på klasskompisar eller skickar kärlek och pussar fast man är en tuff kille på snart 12 år. Det finns dom som köper Amelia för att jag ska få annat att tänka på. Bjuder på middag med tio minuters varsel. Tar mig på museum och restaurang. Bjuder på vin och bakar den godaste pajen. Skickar vackra vykort från soliga öar. Super ner Johan, spelar gitarr med honom och låter honom sova över för att han ska få leva rockstjärnelivet fast han hamnat i värsta cancerträsket. Någon tar sig tid att läsa i min blogg som jag inte träffat eller ens har någon canceranknytning. Vissa vattnar blommor och ringer varje dag för att kolla läget och blir aldrig sura över att bli borttryckt om det inte är läge att prata. Vissa gör underbara presentkort till Klara som gäller på alla affärer och skickar ett ton med Kallepocketar och världens finaste gosedjur till Hugo. Någon köper presentkort så att man får det godaste kaffet om man vill. Någon tillägnar Gustav en vacker blomma och någon vill anonymt ge en fin present. Det är så mycket ni gör och jag önskar att alla som hamnar i vår situation får uppleva det stöd vi haft.

Puss.

Vem jag varit? För vänner i kris alltså. Hemskt att tänka men jag har varit den som inte alls fattat. Som stoppat huvudet i sanden och inte förstått att minsta lilla gest, sms eller pastasås skulle gjort underverk för de drabbade. Eller förmodligen inte för vänner inom den allra närmsta kretsen. Hoppas jag.