Natt mellan 18 och 19 september.

Gustav är vaken längre än vanligt. Vill gå och lägga sig halv tio men resonerar som så att det är bättre att göra det när sköterskan fixat klart med medicinerna som sätts 22. Vi väntar och väntar. Kvart i elva kommer hon. Mycket att göra ikväll. Det ska droppa på en timme och klockan tolv kan vi vänta oss tjut från droppräknare och slammer från sjuksyster. Gustav kan inte sova, han har inte sovit bra sedan transplantationen men nu är det ännu värre, framför allt svårt att somna och somna om när han vaknar på natten. Ber om något att sova på och får stesolid. Han somnar kanske ett. Vaknar tre och måste på toa. Bråttom, bråttom. Kan inte somna om. Är ledsen. Ber om något annat lugnande men får inte det. Somnar om. Vaknar halv sex, bråttom till toan igen. Råbråttom. Har ont i magen, är ledsen, trött och kan inte somna om. Det känns som att vi precis somnat om när min väckarklocka ringer. Klockan är kvart i åtta och jag ska gå hem och amma Hugo för att inte brösten ska hamna i olag igen. Mamma kommer för att vara hos Gusten. Han försöker somna om men måste på toa hela tiden, har ont i magen och är ledsen. Jag ammar Hugo, byter bajsblöja (med glädje, har inte gjort det på länge), gör kaffe och ska äta frukost när mamma ringer. Gustav vill att jag kommer. Jag väljer att ändå äta i lugn och ro. Går tillbaka till sjukhuset kvart över nio.

Nu är klockan kvart över tio. Gardinerna är uppdragna. Gustav fick lite morfin och allt är frid och fröjd. Jag satte just på radion för att lyssna på krysset, inget Gustav uppskattar direkt men det är ju i alla fall något som är som vanligt. Han har bestämt sig för att vara pigg och vaken idag så att han istället kan lägga sig tidigt ikväll. Smart. Hoppas bara att man här kan styra medicinerna idag så att vi får vara hemma så mycket som möjligt.

Hej vad det svänger. Ena stunden förtvivlad smärta och ångest, nästa tjo och tjim med andningsgympa och x-box.