Gustav undrade vad vi skulle berätta för Hugo om honom.
Jag undrar när jag ska kunna berätta för Hugo om Gustav utan att börja gråta.
Först var det här en blogg om livet som mamma till en pojke med cancer. Nu är det en blogg om livet som mamma till en pojke som dog i cancer. Det handlar om att lära sig leva med sorgen och finna glädjen i livet och i de som finns kvar.
10 kommentarer:
Jag undrar vad det det finns för rättvisa i världen, när ett barn ska behöva fråga sin mamma sånt??? Ingen alls! Det gör ont i mig att läsa dina rader, hur ont ska det då göra i dig att behöva tänka/skriva dom.....Styrkekramar till dig!
Gråten hör till.. Den uttryckar kanske saknaden och den finns ju med alltid. Nu efter ett år har gått, börjar jag själv att kunna prata med Noah om lillebror utan att rösten bryts av. Men hjärtat värker, det gör det.
"Sorgen är det finaste kompliment kärleken kan få"
Tycker det är en mycket vacker bild på dina pojkar. Så mycken kärlek i Gustavs blick !
Kram från Kirsten
Lite gråt dör inte barn av, och alla fina bilder med Gustav och Hugo kan ju berätta. Det finns väl ingen gräns för när du ska ha sörjt klart? Men sorgen kommer nog se annorlunda ut med tiden.
Ja usch..Sånt ska man inte behöva fundera på som mamma...Hugo kommer veta att han världens finaste bror..
Stor kram till er!
Hej fina Anna!
Igår var "Grodis" med oss till sjukhuset, på B76. Han busade på rum 2 och tröstade när cvk:n skulle läggas om. Sjuksköterskan T svarade med ett varmt men sorgset leende när vi berättade var lilla "Grodis" kom ifrån. Gustav är en hjälte som har satt sina fina avtryck på det stora, stora sjukhuset! DET kan du berätta för Hugo när han blir lite större! VI berättar det för våra nära och kära och möts varje gång av vördnad och värme. Gustav kommer ALDRIG att glömmas bort!
Varma kramar
Margita
Jag gråter av ditt inlägg!
Det finns så mycket att berätta. Av så många som kände Gustav.
Både med gråt och med ännu mer glädje!
Kramar Anna
Har följt din blogg sen i höstas. Skriver då å då men kollar dagligen uppdateringar.
Idag kände jag mig bara tvungen att skriva följande:
Tårar är kärlekens pris....
Han är och förblir en underbar liten prins i allas våra hjärtan, även vi som följt hans kamp på avstånd.
Det underbara är ju att han en dag kommer kunna läsa alla era bloggar om sin underbara fina gusten, det är ju en sorts dagbok!
styrkekramar till dig Anna
Hittade till din blogg under Gustavs sista månad. Följt din blogg genom din sorg.Vilken kille Gustav var. Han finns alltid kvar i hjärtat. Jag känner dig inte men du ska veta att ni finns i mina tankar. Lev nu ett gott liv med din familj, Gustav finns där någonstans och vakar över er.
Hans lillebror kommer att med ett leende ta del av sin storebror.
KRAM/Karin, mormor/farmor till fyra små liv.
//
Micke K
Har av en slump hamnat på din blogg, känner inte dig och har inte uppleft cancer i närmaste familjen. DU skriver så fantastiskat fint om din familj och jag hoppas att livet ska bli lättare för er snart även om saknaden så klart alltid finns där. varför jag komenterar nu är att jag har en son som är opererad för ett alvarligt hjärtfel, idag mår har bra men går på koller. Jag funderade mycket på hur jag skulle berätta der för honom och började pratat med honom om det redan som en bebis. På så vis kunde jag träna mig på vad jag skulle säga och vad jag ville berätta. Så det mitt tips. och vad gör det Hugo ser att du är ledsen och saknar Gustav? Stor kram till dig och din familj.
Skicka en kommentar