måndag 13 april 2009

Det kom en kommentar....

Tillbaka på sal 12 för att sova här i tre nätter. Har sovit med Johan som är den allra bästa att sova med och haft sköna dagar hemma även om jag längtat mer än vanligt efter vardagen med Gustav på sjukhuset. Jag är nyklippt och nyfärgad av Stina, blev mycket nöjd och riktigt korthårig, samma frisyr som för typ sju år sen fast lite mindre rufsig.

Jag och Gustav somnade för ett par timmar sen, eller mest jag. Han försökte peta på mig eftersom jag börjat snarka så förskräckligt och jag mumlade något om att jag blivit så tät i näsan såhär i slutet av graviditeten. Han undrade om det inte var läge att snyta sig då kanske men jag somnade om innan jag ens sträckt mig efter papper. Tydligen så svarade jag: Det kommer bara tillbaka. Nåväl, jag vaknade och började återigen, mot min vilja, älta den märkliga kommentaren någon skrivit på skärtorsdagen.

Jag tror att de allra flesta som läser den här bloggen förstår vad jag menar för inlägg. Jag har under påsken fått så många reaktioner över denna fräcka kommentar, faktiskt alla i min omgivning har frågat om jag vet vem som kommenterat och frågat hur jag känner inför den. Den verkar inte ha lämnat någon oberörd. Jag frågade ju vem som kommenterat och har ännu inte fått något svar här på bloggen och jag har faktiskt ingen aning om vem det kan vara. Jag har försökt att inte låta energi gå åt till att fundera över vem och varför men har inte lyckats. Jag känner mig framför allt missförstådd men även kränkt. Jag tolkar tonen som nedlåtande och tycker inte att en sådan ton hör hemma i en blogg där en kvinna i kris skriver om sin sjuke son. Det är ju lättare att bli arg på något påtagligt som en märklig kommentar från okänd person än på en äcklig tumör som tagit över ens liv. Kanske är det därför jag reagerat så starkt. Men.

Ett förtydligande: Jag är inte bitter över att jag inte firat påsk med mina barn. Har haft hur trevliga påskar som helst utan dom och har självklart kunna följa med dom till farmor och farfar, 76 mil härifrån om jag velat men valt att då ha egen tid. Jag firar oftast valborg, midsommar och nyår med barnen och är väldigt nöjd med det. För mig betyder påsken enbart påskägg, pynt och ledighet och jag är inte intresserad av att någon ifrågasätter det i det här forumet. I detta läge betackar jag mig för kommentarer helt utan sympati och medkänsla.

9 kommentarer:

sara sa...

Hej, visst kan väl alla läsa din blogg? så det behöver inte vara någon du vet vem det är. Jag fick en nedlåtande typ...vilken usel mamma du är ..kommentar på en bild av Hannes när jag bloggade i Thailand(hade ingen tröja på sig) och jag var faktiskt skitsur över det i flera veckor, men nu har jag glömt den...nästan ialla fall;-) Det är nackdelen med den internetiska världen. Gladpåsk / Sara

Pernilla sa...

Heja Anna! Som Grynet sa, ta ingen skit!

Anonym sa...

Jag tror att den okända kommentaren handlar om att påsken kan betraktas ur andlig synvinkel. I fråga om dödliga sjukdomar finns all anledning att gå på djupet och söka svar, eller tröst bortom det världsliga...

Anonym sa...

Fina Anna.

Denna kommentar lämnade sannerligen ingen oberörd.
Bra av dig att ta upp det, vem det än var så var det jävligt onödigt å det sista du behöver nu!!!
P.s Ni är bäst!!!
Puss å kram
/Ida M

Bjorkholm08 sa...

Det var ett skönt inlägg Anna och jag hoppas innerligt att den religiösa inläggaren kunde sluta komma med jobbiga kommentarer om det andliga...

Jeanette sa...

Eller så kan vi människor försöka vara en tröst för varandra när någon/några man tycker om har det svårt och lämna pekpinnarna hemma. Att moralisera och därmed sparka på människor som redan ligger ned känns för mig totalt "oandligt". Alla som finns i Annas och Gustavs närhet vet att de är fantastiska människor och många skulle kunna lära sig mycket av deras sätt att tackla svårigheter, kanske speciellt den anonyma brevskrivaren. /Jeanette

Anna Peppe Elma Svea sa...

Hej Gustav, vi önskar en glad påsk lite så här efteråt och hoppas ni haft en bra påsk där uppe! Hoppas oxå att vi ses snart. Kram från grannarna

Anonym sa...

Jättebra skrivet, Anna. Jag instämmer med Jeanette vilket jag vet att alla dina vänner gör. De vännerna är hundratals och har hur mycket kärlek som helst till dig och till er. Kram/Malin

Annika och Lasse sa...

den som skrev denna komentar har det nog VÄLDIGT svårt själv! det är synd om mäniskorna som måsste lägga salt i såren för oss andra.
Man kan inte hindra sorgens fågel att flyga över ens huvud, MEN man kan hindra den från att läggabo i ens hår den dikten tycker jag säjer en hel del....Annika