Lördag.

Inget händer. Vi bara väntar på att de vita blodkropparna ska bli fler. Under tiden måste Gustav ligga här på sjukhuset. Han har en infektion som inte riktigt vill gå över och han pendlar mellan feber och feberfri. Kanske får han ytterligare en ny antibiotika imorgon.

Gustav är obeskrivligt less på att vara här nu. Inget är roligt och de stunder han känns lite, lite glad och nöjd är mycket lätträknade. Det enda han vill är ju så klart att få komma hem och vara frisk. Han känns väldigt deppig och håglös och är ofta ledsen. Och inget kan man göra för att hjälpa honom. Sedan kortisonet togs bort har även matlusten minskat eller snarare helt försvunnit. Han är fortfarande helt orkeslös. Inget av detta är det minsta konstigt med tanke på vad han går igenom men det är ändå mycket jobbigt att se hur tungt han har det.

Just nu är ovissheten det värsta. Vi vet inte när nästa behandling kommer att kunna påbörjas och vi vet inte hur den kommer att se ut. Vi kan inte planera för nästa hemgång och kan i och med det inte ge Gustav något att att se fram emot. Vi vet ju heller inte i nuläget hur den senaste jobbiga behandlingen har fungerat. Att sen tänka på att Gustav ska gå igenom samma sak igen ganska snart är ju faktiskt än värre.

I natt ska Klara sova här med oss och nu ser hon Robinsson. Det är bara att stå ut...