torsdag 13 augusti 2009

Fråga.

Nu befinner jag mig mitt i smeten och det är svårt att distansera sig.
Jag undrar.
Vad vill ni som läser veta?
Vad missar jag i beskrivningen av vårt liv?
Mitt liv.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Anna, du är född skribent! Du lyckas skriva om det som jag som läser undrar över; Hur har ni det? Vad händer? Hur går det? Hur känns det?
Du gör det dessutom med kärlek, värme, respekt och med en humor som jag tänker är alldeles fantastiskt viktig. Du och ni är alldeles fantastiska, jag och familjen håller alla fingrar och tår, det blir 120 stycken, för att allt skall fungera och gå bra med transplantationen!
Vi sänder kraft från Pärkällarvägen!
Annica S med familj

Anonym sa...

Anna!
Jag instämmer helt och hållet med Annica, kunde inte ha skrivit det bättre själv! Lägg till 120 fingrar och tår från oss också.
Lisa

Max sa...

Hej! Vi som varit med ett par gånger är intresserade av provsvar.

Max, pappa till T som transplanterats två gånger.

Fredrik Nylén sa...

Hej igen,

Att det är svårt att distansera sig från det du/ni går igenom är lätt att förstå.

Det du skriver om, era liv, ditt liv, är det du känner för stunden. I nuet. Och det är oftast äkta känslor, allt som oftast. Så, jag tror inte du missar mycket om ert/ditt liv.

Vi som läser din blogg, vi vill att du dels ska känna stöd och att vi är många som håller tummarna för att går mot det bättre, mot det lugnare, mot det friskare och dels vill vi "uppdatera" oss om vad som händer.

Vi bryr oss, även om vi är en bekant "från förr" som inte ses så ofta eller om vi är totala främlingar som varit i eller befinner oss i liknande situationer. Vi bryr oss Anna, helt allvarligt!

Från mig personligen hoppas jag att du finner lite tid för dig själv där du kan för ett litet ögonblick "sluta" vara mamma etc. och bara fick vara Anna. I stunder av oro, förtvivlan, ilska eller sorg behöver vi alla ett andningshål där vi tillåts vara ensamma, ett ställe att vara sig själv utan tryck utifrån.

Med värme,

Fredrik

Anna sa...

Max- Provsvar... Jag är nog den mamma som brytt mig om provsvar minst av alla cancerföräldrar. Förmodligen beror det på att vi legat inne nästan hela Gustavs sjukdomstid och att jag bara tagit en dag (timme) i taget. Eller jag vet inte. Men jag har under den senaste tiden, typ sedan slutet av juni/ början av juli då vi kunnat vara hemma mer, intresserat mig på ett annat sätt. Vi får se hur det blir nu. Får ta en minikurs i hur man tolkar provsvar.

Och tack Annika! Hälsa dina fina, fina barn och pappan G. Jag tror förresten att lilla H kommer att gilla årets uppgifter på handarbetet- korsstygn är nog verkligen hennes grej... Annars får hon virka i år igen, det ska jag se till.

Lisa. Du vet.

Fredrik. Jag ska ta ditt råd på orden och försöka hitta den stunden. Frågan är bara var och när och om jag verkligen kan koppla bort och känna mig bekväm i den rollen.

Anonym sa...

Oh yes!
L

Anonym sa...

Jag tycker att du gör allt förträffligt, Anna. Allt är läsvärt och jag saknar inget.
Ett tips om du vill komma bort från vardagen emellanåt, här på bloggen, kan ju vara att berätta om minnen. Dina, dina och sonens, familjens. Återblickar. Perspektiv. Hur var det innan? Innan hemskheterna, innan i ditt liv.
Och ja, vi bryr oss, som Fredrik skriver ovan!
/P