7 månader.

Åkte pendeltåg idag med Hugo sovandes i barnvagnen. Jag hade träffat en fin arbetskamrat och var på väg hem. Kom att tänka på att det nästan exakt gått sju månader sedan vi fick beskedet att Gustav hade cancer. 7 månader med nästan varje dag på sjukhus. Jag höjde volymen på musiken och började, istället för att gråta, fantisera om hur jag och Hugo var på väg hem till två friska syskon och en god fredagsmiddag och det där jävla fredagsmyset som folk pratar om i sina facebookuppdateringar. Jag har pratat med cancerföräldrar om det sjuka i att man i vår situation inte är avundsjuka på friska familjer utan på dom som har lite lagom med cancer, som slipper den här transplantationsskiten som vi går igenom. Fast idag var jag sotis på alla friska.

Gustav är pigg och leker just nu med Älgbarnen och Sköldpaddebarnen på övervåningen, mobilöverföringar, X-box och Wii. Jag har förbjudit pyjamasanvändning på dagtid. Han går annars omkring här i sin sidenpyjamas och myser som en annan Hugh Hefner... Han får sova här på Ronald för femte natten idag. Dom hotar med tpn om han inte äter men bara för dagtidstankning i så fall. Om inget händer, typ feber eller magsjuka så kommer han att få sova här till vi ska hem.

Både jag och Hugo har fått mysiga tjocksockar i present som vi myser i. Vissa presenter blir man lite extra glad för. Tack Tomas och Kirsten och Madelene! Eller jag blir ju vid närmare eftertanke glad för alla presenter...

Gustav har dragit ett cancerskämt på sin blogg. Lite makabert men kul.