Epidural och Ketalar

Onsdag 25 februari

Sov sämre än någonsin. Jag som i vanliga fall somnar före huvudet träffar kudden låg vaken länge med tårar och oro. Även Johan fick sova över- på tältsängen dom kallar pesten. Under natten kom sköterskorna in varje timme för att kolla blodtryck och blodets syresättning. Klockan åtta blev vi hastigt väckta av läkare, det var mycket som skulle göras under dagen. Daniel och Klara kom dit och Daniel fick folja på röntgen och ultraljud av hjärtat. Jag och Johan var med Klara och försökte förklara sånt vi inte ens förstod själva.

Helt utmattade skulle jag och Johan vid elva vara med när Gustav skulle få ryggbedövning, epidural. Själv har jag inte varit med om det men hört från de som fött barn att det kan vara riktigt obehagligt. Eftersom han bara hade en fungerande lunga så kunde han inte sövas när dränage från lungan skulle sättas in. Lungan var alltså ihopskrynklad till en passionsfrukt och lungsäcken helt vätskefylld. Den tillsammans med tumören hade tryck hjärtat helt ur läge ner mot vänster sida och ena kammaren var till hälften ihoptryckt.

Gustav fick något slags lugnande medel och var rätt hög när ingreppet startade. Han blev introducerad till lustgasen som användes rätt flitigt när det började göra ont. Under en timme låg han och led- riktigt jobbigt att se var det. Med en slang ut från höger sida till en påse som fylldes sakta med gulaktig vätska, syrgasslang till näsan, två olika slangar för dropp och blodprover rullades han in på uppvaket där han fick piggna till under en timme.

Daniel bytte av så att jag och Johan kunde gå för att äta lunch. Lunchen ägnades mest åt att ringa samtal till oroliga vänner samt att stålsätta sig för att inte bryta ihop. Vid det här laget visste vi inte exakt vad som var fel och framför allt om det var tumören som alstrat vätskan eller om vätskan kom av något annat. Hela dagen var som att delta i ett avsnitt av House- en tv-serie jag inte ens gillar. Man hade inte sett något konstigt på blodprover och analysen av lungvätskan var inte klar. Oron för att han skulle ha någon konstig sjukdom var rätt stark och det var nästan så att jag hoppades att det skulle vara lymfom.

Sent på eftermiddagen bestämdes att man skulle ta benmärgsprov och spinalvätska. Man visste att kortisonbehandling skulle börjas redan tidigt torsdag morgon för att börja krympning av tumören (som man vid det här laget inte kallade tumör utan svulst, blobb eller knöl) och man ville ha prover som var opåverkade av kortison. Vid det här ingreppet kunde man inte heller söva Gusten utan han skulle "nästansova" med hjälp av Ketalar, något som kan ge en lsd-liknande effekt vid uppvaknandet. Proverna med de långa nålarna kunde tas helt utan att G märkte något men däremot tyckte han det var jobbigt att vakna upp. Kanske kan man säga att han fick prova på sin första bakfylla.