Vänta rålänge, jättelänge, exakt hur länge som helst.

Igår (måndag) skulle Gustav sövas och få en cvk. Efter tolv, natten till måndag fick han inte äta och efter sex fick han inte dricka. Halv nio skulle vi vara beredda och halv åtta skulle vi väckas för att G skulle duscha med den speciella operationssvampen. Vid tio fick vi veta att det skulle bli av först klockan ett. Fortfarande ingen mat. Lite att dricka. Men inte efter elva. Tiden gick och gick. Gustav höll på att hungra ihjäl och humöret var inte på topp. Jag blev avlöst av Daniel för att vara med Klara. Halv fyra fick dom veta att sövningen skulle bli av först halv fem. Klockan sex var ingreppet färdigt, Gustav vaknade upp med en cvk i bröstet. Länge fick dom vänta på uppvaket och sedan var det röntgen för att se att katetern satt där den skulle. Först klockan åtta fick han äta en beställd ost- och skinkmacka (ett begär han haft som kan liknas vid en gravids konstiga cravings, över huvud taget liknar hans matintag en gravids som följd av kortisonbehandlingen) och sedan värmde vi Tove och Almas soppa och till det hembakt bröd.

Som alltid dagen efter något slags ingrepp eller behandling har Gustav varit otroligt trött och orkeslös. Tur att inte jag är helt främmande för att slappa. Är ofta väldigt trött. Kan ju bero på att jag är gravid men också förstås på den anspänning allt detta innebär. Var till min läkare idag och nu är jag sjukskriven fram till beräknad förlossning. Hoppas bara att försäkringskassan håller med.

I morgon har vi en dag med cytostatikabehandlingar framför oss. På torsdag blir det bara den dagliga dosen kortison och blodförtunnande i spruta i benet och njurmedicinen och alvedonet och kanske nåt dropp för att höja natriumhalten. Dessutom ska han göra Nationellt prov i matte. Värsta killen som orkar. Eller vi får se hur det blir med provet.