Inte som man tänkt sig.

Det var inte idag cytostaikan skulle ges utan imorgon. Idag var det bara alla andra mediciner. Tur det eftersom den här dagen varit den vemodigaste av alla för Gustav. Nån gång måste väl även hans humör dala. Själv kan jag dölja det tills jag kommer hem men han får ju aldrig vara ensam, stackaren. Eller det vill han ju inte heller. Vara ensam alltså. Han har ju rätt mycket att vara grinig över och ändå klagar han nästan aldrig. Det är ju mycket som är jobbigt, att inte få vara hemma och med kompisar, mediciner som bryter ner och jobbig mamma som hela tiden frågar hur saker och ting känns. Och den där jävla cvk:n är ju liksom ivägen. Googla på bilder så får ni se hur den ser ut ungefär. Två långa slangar som räcker till byxlinningen. Och då snackar vi häng.

Efter ronden fick vi se bilder från röntgen, vanlig och skikt. Inte särskilt lätta att förstå. Men det vi tydligt kunde se var hur bra tumören svarat på behandlingen och krymt avsevärt. Vi kunde inte se tumören så tydligt på bilderna men hur organ runtomkring blivit mindre och mindre påverkade under behandlingen. Jag som hade väntat mig ett slags foto av en äcklig blobb. Hur kunde jag tro att det var möjligt att fota tumören så??? Det kändes i alla fall fint att få sitta en stund med läkaren (Gustavs favorit) och prata lite.

Efter lunchen så vände det lite. Mormor och morfar hade levererat chips och godis och Gunsan hade fixat med cvk:n så att den inte var så ivägen. Gunsan är superundersköterskan! Gustav och jag gick till lekterapin. Vilket namn! Känns ju helt sjukt att gå dit bara för att det heter så töntigt. Men det är inte så fånigt där- dom har ett rum med pingisbord, biljard, fotbolls- och hockeyspel. Pingis och fotbollsspel i tjugo minuter var vad vi orkade med. En gravid och en cancersjuk- konditionen inte på topp direkt.

Just nu är jag ensam på sjukhuset en stund. Gustav har sin tredje sväng utanför sjukhuset. Lite gruvsamt tyckte han att det var först och han är rädd att bli väldigt trött efteråt. Han vill ju vara pigg till helgen när farmor och farfar kommer! Men samtidigt längtade han så efter att få komma hem till Daniel. Ännu får han inte sova hemma och det är det han längtar allra mest efter.

Idag har vi märkt att han börjar tappa håret. Ögonbryn och fransar hamnar på de runda kinderna och när man drar handen genom håret får man med ett gäng hårtussar. Skönt, tycker G att det känns, han börjar bli så fasligt långhårig och det gillar han inte.