Idag eller imorgon ska man börja ge Gustav cytostatika. För att göra det måste en slang föras in genom armvecket till någon större artär i bröstet (nu pratar jag ett språk jag knapp själv förstår). Narkosläkaren, som för övrigt ser ut som en blandning av Skalman och en snäll mr Burns med roliga näsryckningsticks, mäter hur lång slangen skall vara. Syfröken får frossa och undrar vem som lärt honom hantera ett måttband. Nåväl, det är ju han som är doktorn. Slangen skall gå genom vänster arm, upp mot axeln och ner mor höger bröst. Gustav känner hela tiden hur slangen förs in- det är obehagligt men gör inte ont. Jag vill nästan kräkas, och jag är inte särskillt känslig, måste titta bort och tänka på helt andra saker.
Direkt efter ingreppet får Gustav fruktansvärt ont i huvudet. Varken alvedon eller morfin hjälper. Återigen får jag känna på hur hemskt det är att se någon man älskar lida utan att kunna göra något. Vi väntar på svar från röntgen för att få veta hur slangen ligger. Det visar sig att den sökt sig upp mot huvudet istället för ner för bröstet och måste dras tillbaka lite. Genast som slangen dras tillbaka känner Gusten hur värken släpper. " Som en vindpust som blåste bort huvudvärken", säger han. Ny röntgen för att kontrollera slangläget. Inte bra den här gången heller. Det är viktigt att den ligger helt rätt när cytostatika skall ges, som det är nu går bara dropp in. Ytterligare några cm dras ut. Ny röntgen och denna gång ligger slangen rätt. Klockan är fem i tolv på natten när den första cytostatikapåsen droppar in.
1 kommentar:
stackars lilla killen! detta är ju världens duktigaste kille!!!!
Obegripligt vad visa barn får gå igenom! Tur han har en så kärleksfull mamma och sånna fina vänner å släktingar runt honom!
Skicka en kommentar