tisdag 23 februari 2010

23 februari 2009

Dagen före vi blev inlagda på Barn 3 i Umeå skrev jag som statusuppdatering på Facebook:

Anna Olofsson tycker att det kan vara lite småjobbigt att stå överst i mobiltelefonlistor.

Tänk så enkelt livet var då. Någon hade av misstag ringt upp mig flera gånger. Stackars mig...

Den 19 februari gjorde jag en fruktsallad som jag inte orkade äta upp. Jobbigt.

7 kommentarer:

Camilla sa...

Hej Anna! Man får verkligen perspektiv på tillvaron när man hamnar i sjukdomseländet. Det man oroade sig för innan bleknar och ni som tyvärr hamnat i det allra värsta som kan hända, kan jag tänka mig att ni kämpar för att över huvudtaget vilja gå upp på morgonen och möta en ny dag utan er kloka, fina Gustav...Jag hoppas det var ok för dig att jag skrev om kaninen på min blogg?! Jag ville få fram hur fantastiska människor det finns, som Gustav och du! Tänker på er!

Anonym sa...

Hej anna, Ja, visst är det banalt med vissa statusuppdateringar när något så vansinnigt hänt. Jag har tappat förmågan att skriva något över huvudtaget. Livet är helt sjukt. Tänker på er allt som oftast och önskar det fanns något som tröstar lite eller lindrar. Kramar malinb

Blackm sa...

Jag tänker mycket på er. Jag skrev i min blogg häromdan hur mycket jag skäms över mig själv när jag insåg vad jag hade klagat på i ett tidigare inlägg. Med tanke på vad ni och så många andra går igenom. Det är inte vardag att kunna klaga på smågrejer, det är ju en lyx.Tack för att du delar med dig och får oss andra att verkligen uppskatta det vi har i livet. Jag har förstått det nu, att rätt som det är kan det slås undan.
Många styrkekramar till dig och din familj.
www.svartam.blogg.se

Singelmamman sa...

Det är bra med perspektiv, men det går ju inte heller att ständigt och jämt tänka på hur tacksam jag är för allt jag har. Ibland blir även den vanliga vardagen jobbig. Men det kan ju vara klokt att lägga energi på det som verkligen är något att bli arg/ledsen på.

Anonym sa...

Vi försöker alla sätta oss in i eran situation och förfasas över vad ni går igenom. Hur vi än försöker med detta så kan enbart de som förlorat sitt barn verkligen förstå hur det känns. När jag tänker på hur det skulle vara för mig så känns, i allt detta Annas andrum som en oerhört viktig detalj för kanske någon sorts lisa för eran familjesjäl. Tänkte därför (om någon tar illa upp så är inte det meningen utan bara att man vill göra något om än så lite) att alla fina underbara människor som redan gjort så mycket kan vi inte alla som läser bloggen vet inte hur många vi är men om alla sätter in 50 kr så kanske målet kan uppnås. Jag känner inte Gustav väl men tror att han önskar sin familj om en så liten, lisa för familjesjälen.

Kram Renée tänker på er hela tiden.

Johanna sa...

Dahen innan vår dotter insjuknade i cancer hade jag som status:
"är så trött på sjuka barn..."
Jag skulle bara veta.

Perspektiven är bra att ha, men ALLDELES för dyrköpta. Jag hade hellre oroat mig för hur ont det gjorde att epilera benen, och att jag var tvungen innan sommaren, än att oroa mig för min dotters liv...
Kram

Anonym sa...

Ja precis så är det.
Man får hela tiden perspektiv.
Jag har en gosse som har adhd, Aspergers Syndrom med inslag av depression.
Jag är så skruvat trött på alla läkarbesök, oförstående skolpersonal, oförstående människor i stort och så ledsen för min gosse som inte känner att han passar in nånstans.
Han misslyckas i så oerhört många situationer.
Sen jag började läsa din blogg så tänker jag att jag får krama min lille kille varje dag i alla fall.
Han lever.
Jag behöver bestämma mig för om jag ska ge honom massa knepiga neuropsykriatiska medeciner... men jag behöver inte oroa mig för om han ska leva eller dö.
Tack för att du gett mig ett perspektiv.
Varma kramar
Malin