måndag 22 februari 2010

Första veckan.

Livet utan Gustav har pågått lite mer än en vecka.

Ikväll slogs jag att att jag längtar mer och mer efter honom, och framför allt, hur bilden av den sjuka Gustav blir svagare och minnet av min friska pojke blir starkare.

Det har varit ett år av ständig oro och stor spänning. Minsta hostning, prick eller värk har inneburit största oro. Varenda muskel i min kropp har varit redo för flykt och hjärtat och hjärnan har inte slappnat av många stunder. Högsta beredskap hela tiden.

Det jag oroat mig för, hände. Under tre veckor var vi beredda på det oåterkalleliga. Oåterkalleligt. Mitt absolut värsta hatord. Vi var förberedda och visste vad som skulle hända.

Att jag kände att det på ett sätt var skönt i söndags, är inte konstigt. På många sätt hemskt att känna och framför allt svårt att säga. Men skönt var det. Skönt att slippa se ha ont. Skönt att inte oroa. Skönt att inte vara rädd för att det värsta ska inträffa, det har redan gjort det. Sorgligt, ledsamt men också skönt.

Nu är det inte skönt längre. Inte det minsta. Det gör ont och det är tomt och vi saknar och längtar efter storebror. Jag saknar min pysselkompis!

Han har raderat alla låtar på sitt Spotifykonto och jag blev vansinnigt arg när jag förstod det. Så klart han ville förbereda för Klaras schlager och Lady Gaga. Men jag ville lyssna på hans lista idag. Jag ville ha kvar hans lista så att jag kan berätta för Hugo om Gustavs favvolåtar.

26 kommentarer:

annami sa...

Såklart du ville. Lyssna på Gustavs låtar. Känna doften av honom i hans musik på något vis? Oåterkalleligt ja, men vi funkar ju inte så. Inte när det gäller oss, människor. Vi kan inte förbereda oss för det värsta, för när det händer är vi ändå aldrig beredda. Det tar några dagar innan verkligheten tar fatt i oss, och det oåterkalliga faktiskt har hänt. Denna sorg som gör så ont. I hjärtat. Jag känner med dig. Så fint att ni ordnat med att vi kan skicka ett kramdjur till någon som behöver en liten vän. Det gör gott i själen, för någon på avstånd. /Anna.

Anonym sa...

Ja vad ska man säga. Den grabben verkade tänka på alla runt omkring sig. Att du känner som du gör är väl inte så konstigt. De va väl oxå för hans skull som du kände de som skönt. Han slipper ju lida mer, inga jobbiga behandlingar och sånt. Synd att han raderat sin spotify, men du kan ju göra en ny lista. Med sånt du vet han gillade. Han verkade ju vara en helt ljuvlig grabb. Må så bra du kan. Livet blir lättare MEN DE KANSKE TAR EN TID...

Bibbi sa...

Klat att du blev "arg" lika klart som att han ville vara snäll...
Saknaden kommer ju som mest nu när du inte behöver oro och ordna. Sen försvinner ju aldrig saknaden, den kommer ju att slita i ditt hjärta nu och då i alla år.
Sköt om dig.
Kram

FutureHope sa...

Tänker på dig. Förstår.

Cariann sa...

....tomhet, saknad och längtan....

Kärlek till er från oss!

Ima sa...

Jag vill skriva en sak som hjälpt mig mycket på sista tiden. Även om budskapet inte ger några direkta svar så tycker jag att den säger allt.

"Vi ska inte söka mening i det meningslösa. När det meningslösa ändå inträffar kan ny mening uppstå" //Tranströmer

Tänker så på er!!

Kram Ima

Eva sa...

Jag var för drygt ett år sedan på en begravning. Även där var det cancern som tagit ett ungt liv. Då spelades en låt som följt mig under det här året och som jag många gånger funnit tröst i. Det är Eva Cassidys inspelning av "Over the Rainbow". Även Eva Cassidy dog i cancer drygt 30 år gammal. Oerhört vackert, sorgligt men ändå hoppfullt. Finns här: http://www.youtube.com/watch?v=ccCnL8hArW8
Anna, tänker på dig ofta. Kram.

Annika G sa...

När jag gick till jobbet idag så såg jag också en glad och frisk Gustav framför mig när jag tänkte på honom. Mer sorgligt, men på något sätt mer verkligt och fint, än att tänka på honom som sjuk.
Saknar er redan
Puss

Anna sa...

Jag detta är för en helt vanlig människa som inte varit där du/ni är helt omäjligt att förstå, men när du skriver att det blir värre och gör ondare, att längtan ökar så känns det som att jag förstår vilken panik som stiger genom kroppen. Nu skulle lugnet lägga sig sakta, sakta. Jag lider med dig och hoppas att du/ni snart ser ljuset i tunneln. Kram Anna

Linda Lu sa...

Vilken saknad. Jag är glad att du har en stor familj och många fina vänner nära dig.

Kanske har Gustav skickat sin spotifylista till någon kompis, precis som ett blandband du vet? Man vet ju aldrig.

Stor kram.

Anonym sa...

Tänker på er och tårarna rillar ner för kinderna när jag läser vad du skriver. Det är fruktansvärt att mammor och pappor ska behöva överleva sitt barn.
Många varma kramar till er alla, Elin A

tatjana sa...

Kära Anna, att förlora sitt barn måste vara det allra jävligaste man kan drabbas av, jag har själv 4 barn och kan endast föreställa mig smärtan du känner, förstår också din lättnad över att Gustav äntligen fick komma till ro och slippa plågas, också en mamma vet när det är dags att släppa taget.Sorgen och förlusten får du leva med resten av livet men den blir lättare att bära ju längre tiden går...Ta hand om dig själv så gott det går...har hört av William att Gustav tyckte om Nickelback!Varm kram till dig och din familj

Singelmamman sa...

Åh, att han tänkte på allt, och framförallt tänkte på alla andra. Men gör en ny Gustavs lista, även om det inte är samma sak. Men det tröstar kanske lite ändå att veta att låtarna du hör var Gustavs.

Iger F. sa...

Åh anna, det är så bra att du kan sätta ord på dina känslor. Jag förstår den första lättnaden, som nu övergått i en obeskrivlig saknad efter Gustav. Kram Inger

Anonym sa...

Hej,

Vi känner inte varandra, jag har hittat hit via Lotta Gray.

Vill bara skriva att jag tycker du verkar vara en otroligt stark person - jag beundrar dig & ditt sätt att uttrycka dig.

Jag hoppas verkligen din kämpe till son har det bra i himlen & har hittat nya kamprater...

Kommer fortsätta följa din blogg & tänker på er!

En kram till er från Norr.
Pernilla

CA sa...

Kan förstå dina känslor om än jag inte varit i samma situation just detta att det kändes skönt mitt upp i all sorg givetvis. Men att se någon lida, ha ont och allra mest ens barn, det kan inte finnas nått värre. När man då kommer till den dagen det inte finns något mer att då veta att dagarna är räknade HU! jag kan inte ens föreställa mig det.

Och som anhörig denna oro 24 timmar per dygn att alltid vara på sin vakt det sliter ju nått fruktansvärt. Om än det kändes skönt att veta att lille Gustav inte led mer så kan jag förstå längtan nu efter, att aldrig mer. Dom orden, den känslan måste vara lika tärande. Men det sägs ju att tiden läker, det bleknar och allt vad det heter men att aldrig mer få ha sitt barn hos sig ????
Jag förlorade min kära mormor som även var som min mamma när jag var 13. För att inte sörja ihjäl mig och gråta varje dag hittade jag en stjärna på himlen som jag fantiserade var dit min mormor hade åkt. Varje klar kväll kunde jag se denna och satt vid mitt fönster några minuter och talade om hur dagen varit och varje gång blinkade denna lilla stjärna tillbaka. Det kändes gott och det var som mormor hade hört.
Jag tror Gustav har det gott nu dit han kommit och framförallt får han vara den Gustav han var när han var frisk, slippa denna vidriga sjukdom.

På nått vis vill jag tro att det finns med om än man inte ser.

Stärkande kramar till dig med hopp om att det blir lättare framåt.

Anonym sa...

Anna,
Av en slump hittade jag till en blogg där en pappa skriver om sin 7-årige son som gick bort i cancer före jul. Han beskriver bl a sina tankar kring sorgen. Här är länken: www.nglarfinns.blogspot.com.
Svårt att veta vad man ska säga, men vi tänker på er familj. Styrkekramar till er alla
/Jeanette

Annelie sa...

Vet du, jag tror att det är precis som du säger, när den sjuka bilden försvinner, eller inte är den primära så blir saknaden så mycket större. Om man minns det sjuka är det "lättare att acceptera" saknaden, men när minnena mer och mer blir det friska, det riktiga, är det svårare att minnas, svårare att acceptera och svårare att tänka possitivt.
när jag läste det du skrivit så kom jag att tänka på att det var nog precis så det var för mig, fast det tog drygt en månad för mig. Det var nog egentligen först i december som jag fick tillbaka bilden av den friska , riktiga S och det var då jag bröt ihop.
Hoppas att dina dagar får vara hyffsade och om de inte är det så vet du att även det tunga avtar, det kommer inte alltid att vara så, inte varje dag, inte varje natt...
Stor kram och tack för en mycket trevlig Lördag.
Du är fantastisk, vet du det?

Anonym sa...

VArma kramar till dig och din familj i er stora sorg och gränslösa saknad...

Lisa

Isa sa...

Varmaste kramen! Inga känslor är fel. Tillåt dig känna det du känner, lättnad, sorg, glädje, bitterhet, vad det än är... Ta en stund i taget och följ med i sorgens vågor så gott det går..
Isa mamma till Evelina 2001-2004

Johanna den envisa sa...

Varma kramar till er från oss!

Anonym sa...

Vet inte riktigt vad jag ska skriva... finns liksom inga ord som kan göra det lättare för er.
Men jag tänkte på den här spotify listan... hör med Gustavs vänner/klasskompisar, de vet säkert vad han tyckte om att lyssna på.
Tänker på er varje dag fast vi inte känner varann.
Kram

Anonym sa...

Det är svårt att veta vad man ska skriva, för att lässa bloggen om Gustavs sjuka tillvaro var på något underligt sätt lättare att relatera till. Ängslan, ångest och den förbaskade rädslan att något ska hända ens barn, den finns hos oss alla. Den kan vi gråta för och förfaras av. Men att förlora ett barn, att leva utan dem, det vet vi inte ett skvatt om och det är så ofattbart att vi heller inget förstår. Var uppe och hälsade på förra veckan. på skolan alltså;-) och det var ett finnt minnesbord, pratade lite om Er och kände värme. Jag vet inte vad man vill höra, men jag måste bara få säga att jag som är illamående rädd för döden och framförallt cancer har faktist genom din blogg och din fantastiska förmåga att sätta ord på dina känslor lättat, om än väldigt lite på min sjukliga rädsla.
Kram Sara L H

Anonym sa...

Du skriver så fint och så ärligt och så klockrent att jag blir andlös. Jag känner inte dig, men kom hit för några veckor sedan via din svägerska Maria och har följt dig varje dag sedan dess.
Skickar många varma kramar till dig och din familj.
//Emma

Carita sa...

Jag kom att tänka på Gustavs blogg, den kanske du också vill bevara. Visserligen finns den på internet så länge servern fungerar och företaget finns. Men det finns inga garantier. Den bloggen kanske är värdefull för dig och behöver sparas på något sätt. Jag testade med ett program PDFconverter men det blev inget bra. Kanske någon annan har någon idé eller kan hjälpa till.
/Carita Holmberg

tatjana sa...

Andreas tror att om du mailar de som är driftansvariga på Spotify kan de säkert återskapa Gustavs spellista, du behöver dock veta hans användar kontoKram Tatjana