Fröken Lindas saga.

Det var en gång ett litet stjärnebarn som bodde högt ovan molnen. En dag så blåste det och stormade, en glipa i molntäcket öppnade sig. Det lilla sjtärnebarnet smög tyst fram och kikade ned mot jorden. Höga berg, porlande floder, skogar och oändliga hav. Stjärnebarnet såg också barn som sprang, lekte, hoppade och skrattade. I det lilla stjärnebarnet började en längtan att gro, en längtan så stark. En vilja att komma till jorden och bli en riktig människa.

Var dag väntade stjärnebarnet på vinden. Han spanade ned mot jorden för att se om någon eller några bar på en längtan efter ett litet stjärnebarn. Tiden gick, och en dag kom himlens allra käraste ängel. Ängeln tog det lilla stjärnebarnet i handen och förde honom genom himlens sju portar till toppen av regnbågen. Vid regnbågens topp tog ängeln farväl, men först gav ängeln stjärnebarnet en gåva. En modets sten till hjälp på det långa färden. Det bar av i en rasande fart och stjärnebarnet blundade hårt, hårt.

När han öppnade sina ögon var han omgiven av mamma Anna och pappa Daniel. Jo, för det var ju dom som hade längtat så mycket. Den lilla pojken var det finaste barn de någonsin kunnat tänka sig och han fick namnet Gustav som var det vackraste namn Anna och Daniel visste.
Idag är det 7 år sedan Gustav gav sig ut på den långa resan från himlen till jorden.

Det var födelsedagssagan Gustav fick lyssna till i första klass.

Det är nästan precis 13 år sedan Gustav började växa i min mage. Han är uppvuxen med sagan om hur han satt i det stora Bäbisträdet, tittade ner och valde ut oss som föräldrar. Jag brukar berätta hur glad jag är att han valde just mig som mamma och han brukar säga att han är glad att han hamnade just hos mig.