tisdag 23 februari 2010

Om att tänka helt tokigt.

Jag sa i söndags:
Det är nog värre att stå utanför, det här är inte så jobbigt som folk tror.

Min mycket klarsynta vän kontrade med:
Ja, stackars dig vad jobbigt du måste ha det eftersom jag ska flytta med all renovering och allt. Att stå utanför och titta på kan inte vara lätt för dig.

7 kommentarer:

Lisa sa...

Johan fattar.....

Josefin sa...

Klok vän du har :)

Micke K sa...

Det svåra, när man står utanför är att man så sällan vet vad man skall säga. Allt man försöker få sagt känns om ett hån, som t.ex.när man säger att det svåra är att man inte vet vad man skall säga.

Anonym sa...

I början tycker jag att man går på tokadrenalin, man fattar inte när man tittar tillbaka hur man fixade allt man gjorde när det precis hade hänt. Men det måste väl vara kroppens försvar. Man stänger av och blir effektiv. Men det fortsätter ju inte så i veckor oftast. Och som många säger tycker jag stämmer. När det gått ett år och alla tror att man kommit vidare, då kan det vara som jobbigast. Bara genom att veta det, är man lite bättre rustad. Kram på dig!
Mia

Singelmamman sa...

Säger som Micke K. Men det får väl vara så att jag inte vet vad jag ska säga, och säger det jag känner.

Anonym sa...

tyvärr så förstår jag inte...
jag hoppas att Gustav fick profesionell hjälp med alla sina tankar och funderingar.

A&T sa...

Kompisar med självdistans och humor är ovärderliga! :)
Tänker på det Mia skriver härovanför. Är övertygad om att det är riktigt. I chocktillstånd tar man sig igenom saker på ett sätt, man aldrig trott.
Tror inte att sorgen är statisk, utan olika från minut för minut och över tid.
Det viktigaste tror jag är att alla känslor är rätt och att lita på att kroppen vet när och hur den ska släppa fram känslorna.
Och att omgivningen förstår att en reaktion kan komma långt senare än vad man förväntar.


Ni finns här hos oss hela tiden
Kram Anna