För två veckor sen när vi fick veta att Gustav blivit sjuk igen, var en av mina första tankar: Å, nej, inte en till vår här på sjukhuset.
Som att det skulle varit det jobbigaste...
När vi för två veckor sen inte trodde att Gusten skulle överleva helgen och det sedan vände var det förstås helt fantastiskt. Ändå var jag rädd att man skulle fortsätta behandla och vi skulle behöva ligga länge på sjukhuset.
Som om det skulle vara det jobbigaste...
Nu har Gustav varit pigg en vecka och orkat göra roliga saker. Då har jag inte oroat mig för hur jobbigt det är att vara på sjukhus. Vi har legat inne i två veckor nu och sjukhuslivet har blivit vardag. Igen.
Idag har Gurkan inte alls varit pigg och han har en märklig hosta. Jag blir genast orolig och även påmind om vad det jobbigaste skulle vara.
Torsdagsoväder
10 timmar sedan
5 kommentarer:
Vänja sig vid det ni lever under kan man nog inte.
Det där lilla hoppet man alltid bär med sig är ett så tveeggat svärd.
Håller tummarna, hoppas och tror att det vänder uppåt igen
Kramar Anna
Förstår hur du menar...första tanken är alltid: Nej inte sjukhuset! Fast man vet att det är ett måste.
Tror kanske man fokuserar på sånt man "kan ta på" när allt annat är överväldigande jobbigt.
Låter så bra att han varit pigg och orkat göra saker! :) Hostan låter ju givetvis mindre bra... Vi håller tummarna att det jobbigaste dröjer - länge! Sköt om er!
Jag vet, hjärnan gör så ibland för att skydda själen.
Om önskan kunde rädda liv skulle din vackra son leva för alltid.
Många, många styrkekramar från en mamma till en annan.
Anna, jag beundrar verkligen din, Gustavs och resten av din familjs styrka.
Många kramar!
Skicka en kommentar